Jag tänker faktiskt på honom varje dag nu. Längtar. För visst kommer han väl tillbaka till mig? Saknar hans röst. Spanar efter honom. Trånar. Undrar om han känner på sig hur älskad han är, hur efterlängtad?
Visst kommer han väl snart? Eller har han hittat en annan?
Koltrasten SKA dyka upp just så här års, i alla fall om han lever enligt regelboken – en och annan tycks numera olydigt stanna kvar i Sverige över vintern. Men en liten sorglig sak tvingas jag konstatera: från att ha varit övertygad om att samma fågel kommit tillbaka och suttit i trädet utanför min balkong år efter år så dök han plötsligt inte upp i fjol. Hans gren var tom.
Jag trodde att han hittat någon ny att sjunga för, men nu har jag förstått hur det med all sannolikhet ligger till: en koltrast har en medellivslängd på 2-3 år, även om det finns exempel på att enstaka individer blir äldre, med 17 år som rekordnotering. Så jag fortsätter att tro, att vi hade en relativt lång relation trots allt, tills döden skiljde oss åt. Lycklig var den definitivt, den där relationen, även om han kanske inte hade lika stor glädje av mig som jag hade av honom.
Men eftersom det i dag faktiskt är Vårdagjämning så vore inget mer lämpligt än att Turdus merula, som koltrasten heter på latin, gjorde sin entré för att högtidlighålla den dag som är i princip lika lång på hela jorden. Det får väl helt enkelt bli en yngre förmåga, jag accepterar det.
Från och med i morgon blir varje dag sju minuter längre. Längst upp i norr ökar dagslängden med cirka tio minuter per dag.
Frågan är när han kommer och ser till att det blir vår på riktigt.
Copyright Klimakteriehäxan
Och jag ska ut på spåret idag - längtandes efter lärkan... om det inte är så svinkallt ute som det ser ut (sol och klart) så kanske den törs kvillra....
SvaraRaderaNu väntar vi bara på lite aprilsnö :)
SvaraRaderaHoppsan, jag råkade läsa "här går jag och tränar" - så konstigt det blev då!!! :-D
SvaraRadera