Minne av en ridtur

I dag står det två färgglada gunghästar i lekparken som vi har allra närmast. De väntar på barn som vill ta sig en ridtur.

På den tiden när våra ungar var små fanns det också sådana fyrkantiga trähästar, men då var de lite avskavda och skamfilade, gråa av väder och användning. Sonen och jag brukade gunga en stund på dem, i stilla ro eller i vild galopp, allt efter humör och läge.

Så en dag när vi kom till parken hade någon med pubertalt skämtlynne varit framme. På gunghästarnas vackert ådrade bringor hade man med bred spritpenna ritat något som i mina vuxna ögon alldeles tveklöst förvandlade våra könlösa gunghästar till sto och hingst.
Det såg ut så här när jag rekonstruerar det ur minnet:

Sonen tittade snabbt på nymodigheterna. Han fick genast läget klart för sig, så liten han var – kan han ha varit tre? Vi var redo att sitta upp för ännu en ridtur.
-Om du tar saxen, mamma, så tar jag fågeln, sa han.

Att fågeln flög upp och ner besvärade honom inte, den lille oskyldige och dittills oförstörde gossen ...

Copyright Klimakteriehäxan