Tycker du illa om reklam? Är allergisk rent av? Med skylt ”Ingen reklam tack” på ytterdörren?
Då ska du kanske sluta läsa här.
För nu blir det reklam, gratisreklam.
Häromdagen skrev jag om ett tämligen misslyckat besök i en alldeles vanlig provhytt.
Trevliga bloggarkollegor hörde av sig - Londongirl tyckte jag kunde ta mig till Rabalder och Hannele på Hisingen såg sig föranlåten att i en kommentar undra om jag händelsevis går i alldeles fel affärer.
Just den där gången kan man kanske ge henne rätt.
Men faktum är att det i Kungliga Hufvudstaden – extra kunglig en dag som denna när flaggning är påbjuden för statschefens 63-årsdag – finns affärer som har tröst att bjuda för modesugna. Och då menar jag inte bara de som fortfarande kan slinka in i en liten trevlig 38:a. Nej då, även vi flickor som lassat in för många potatisar och för mycket köttbullar och en eller annan Dajm kan gå in med hopp om fynd. Snyggt för muffinsmidjor, helt enkelt.
Två ställen ligger i Gamla Stan, på gångavstånd från varandra. Anti Tanti, i Västerlånggatans början, ger genom sitt namn en tydlig hint om tänket.
Räddningsplankan vid Köpmantorget kanske också antyder att lösningen är nära. Här finns inte bara kläder utan också väskor, skor och smycken – obegripligt mycket får plats på väldigt liten yta.
Uppe på Hornsgatan på Söder finns sedan Olars Ulla, tidigare Klädd i konst. Mycket linne, skojiga skärningar – en del förvisso snyggast på smala tjejer trots att volymen tillåter en hel del runda kilon och en muffinsmidja. Men ändå.
Och så har vi trivsamma O´Sofina vid Nockeby Torg i Bromma. Här finns alltid någon som kommer med tips och förslag.
Så om du ska till storstaden och är sugen på lite shopping har du fyra bra chanser. Prisnivån varierar. Storlekarna också – men jag lovar, det finns snyggt i större format!
Allra roligast är det förstås på alla fyra adresserna när det är rea …
Och därmed är det färdigt med reklam för denna gång.
Men den var i alla fall gratis.
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
torsdag, april 30, 2009
onsdag, april 29, 2009
Muffins och midjor
Uttrycket muffinsmidja i posten nedan - ett uttryck som jag absolut inte uppfunnit själv - har uppenbarligen utlöst vissa reaktioner ... Men kolla in ett sådant där bakverk av modernt, USA-influerat, snitt och allt blir glasklart, eller hur?
Muffinsmidjor är dessutom inget som reserveras för äldre damer. De har dykt upp väldigt ofta i samband med lågt skurna jeans, till exempel - de där brallorna som, när bäraren sätter sig på huk, baktill visar upp en tydlig sparbössespringa, alternativt ett litet ansträngt string-band. Då hamnar muffinsmassan lite hopklämd och koncentrerad på framsidan.
Om man har ett vänligare sinnelag kan man förstås hävda att muffins är gott, att lite pösande överflödsbulle ser generöst ut och att mjukt är mysigt. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Muffinsmidjor är dessutom inget som reserveras för äldre damer. De har dykt upp väldigt ofta i samband med lågt skurna jeans, till exempel - de där brallorna som, när bäraren sätter sig på huk, baktill visar upp en tydlig sparbössespringa, alternativt ett litet ansträngt string-band. Då hamnar muffinsmassan lite hopklämd och koncentrerad på framsidan.
Om man har ett vänligare sinnelag kan man förstås hävda att muffins är gott, att lite pösande överflödsbulle ser generöst ut och att mjukt är mysigt. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 27, 2009
Tröst för en uppblåst flodhäst
De hänger där och väntar nu, säsongens nya kläder. Tunna skira tyger, kortkorta kjolar, en och annan klänning eller topp försedd med ekologisk ursäkt. Byxor som gärna slutar just där byxor inte bör sluta, eftersom de då på ett effektivt och hopplöst sätt ger vilket ben som helst konstiga proportioner. Tunna axelband, djärva urringningar, espadrillos med lufthål. Och eftersom vi fått lite försmak av sol och värme blir det väldigt frestande att hoppa in i en provhytt och försöka somra till sig lite.
Jag har just gjort det.
Tog med mig en klänning eller tunika, artbestämningen en humörsak, i kravmärkt bomull (man vill ju vara lite korrekt), ett par ljusa jeans och en liten kofta, lämplig mot friskare vårvindar. Samt en t-tröja i tunt vitt.
Men jag kom snart ut igen.
Det är ingen höjdare att beskåda sig själv i spegeln och se någon som påminner om en uppblåst flodhäst, i halvgenomskinlig t-tröja. För även om jag fick plats i den där klänningen och byxorna faktiskt gick att stänga var slutresultatet allt annat än uppmuntrande, så vitt man inte med det menar att någon får syn på en och brister ut i ett gapskratt, förstås.
För att bara nämna en sak skulle man kunna säga att jag gav begreppet muffinsmidja ett ansikte. Ett sorgset ansikte.
Men vad gör man då? Jo, man tröstshoppar ändå.
I mitt fall blev det faktiskt rätt lyckat. Och perfekta storlekar.
Jag köpte ett garanterat rymligt USB-minne, 4Gig för 79 kronor. Dessutom en liter riktigt fina jordgubbar, väldigt få kalorier men många vitaminer, för 15 spänn. Och en cd-bok på rea, bara en hundralapp.
Rätt lagom, alltihop. Och lite tröst för en uppblåst flodhäst. Vår och sommar blir det väl ändå. Hoppas jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har just gjort det.
Tog med mig en klänning eller tunika, artbestämningen en humörsak, i kravmärkt bomull (man vill ju vara lite korrekt), ett par ljusa jeans och en liten kofta, lämplig mot friskare vårvindar. Samt en t-tröja i tunt vitt.
Men jag kom snart ut igen.
Det är ingen höjdare att beskåda sig själv i spegeln och se någon som påminner om en uppblåst flodhäst, i halvgenomskinlig t-tröja. För även om jag fick plats i den där klänningen och byxorna faktiskt gick att stänga var slutresultatet allt annat än uppmuntrande, så vitt man inte med det menar att någon får syn på en och brister ut i ett gapskratt, förstås.
För att bara nämna en sak skulle man kunna säga att jag gav begreppet muffinsmidja ett ansikte. Ett sorgset ansikte.
Men vad gör man då? Jo, man tröstshoppar ändå.
I mitt fall blev det faktiskt rätt lyckat. Och perfekta storlekar.
Jag köpte ett garanterat rymligt USB-minne, 4Gig för 79 kronor. Dessutom en liter riktigt fina jordgubbar, väldigt få kalorier men många vitaminer, för 15 spänn. Och en cd-bok på rea, bara en hundralapp.
Rätt lagom, alltihop. Och lite tröst för en uppblåst flodhäst. Vår och sommar blir det väl ändå. Hoppas jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Citat att bli mörkrädd av
”Det har blivit en sport att slå två glasflaskor mot varandra så att det blir extra mycket glassplitter.”
-SvD skriver i dag om den allmänna och tilltagande nedskräpningen, och tar exempel från Tantolunden i Stockholm. Man blir mörkrädd. Är det hjärndöda individer som ordnar picknick nu för tiden? Ja, ni vet ju hur jag reagerade på torget i Umeå härom dagen ... (scrolla ned annars) Och faktum är att Kungsan i går led av exakt samma problem: överfulla skräpkorgar, massor av skit som flöt i fontänen. Det gällde att hålla blicken stint riktad mot de blommande körsbärsträden!
-SvD skriver i dag om den allmänna och tilltagande nedskräpningen, och tar exempel från Tantolunden i Stockholm. Man blir mörkrädd. Är det hjärndöda individer som ordnar picknick nu för tiden? Ja, ni vet ju hur jag reagerade på torget i Umeå härom dagen ... (scrolla ned annars) Och faktum är att Kungsan i går led av exakt samma problem: överfulla skräpkorgar, massor av skit som flöt i fontänen. Det gällde att hålla blicken stint riktad mot de blommande körsbärsträden!
söndag, april 26, 2009
Nu är det rosa molnet på plats!
Ordningen är återställd. Den som väntar på något gott, ni vet ... De rosa körsbärsblommorna har slagit ut, det vackra blomstermolnet är på plats i Kungsträdgården. Det är nästan så att flanörerna duckar under grenarna. +19 grader i skuggan, mängder med människor köar för glass, en plats i solen eller gnager på det nypåfyllda lönekontot inne i Gallerian.
Men att titta på blommorna är alldeles gratis. Väldigt många gör som jag, plockar fram kameran. Oemotståndligt vackert, det är vad det är. Bara att vända näsan uppåt och njuta - men skynda, vänta inte, för fröjden är snart över. Fast ni har ju mina foton, förstås ...
Rekommenderar att ni klickar upp dem i fullskärm-storlek, åtminstone den nedre!
Copyright Klimakteriehäxan
Men att titta på blommorna är alldeles gratis. Väldigt många gör som jag, plockar fram kameran. Oemotståndligt vackert, det är vad det är. Bara att vända näsan uppåt och njuta - men skynda, vänta inte, för fröjden är snart över. Fast ni har ju mina foton, förstås ...
Rekommenderar att ni klickar upp dem i fullskärm-storlek, åtminstone den nedre!
Copyright Klimakteriehäxan
Tillspetsat
Hon stod och väntade på bussen samtidigt som jag. När tjejen vände näsan mot morgonsolen fick jag syn på hennes rygg – eller närmare bestämt på hennes ryggsäck.
Den var prydd av spets. Och det var lätt att se, att här handlade det om äkta vara, handarbete med garn och virkkrok. Måste fråga!
Jo då, det var mormor som hade tillverkat den där spetsen. Och flickan hade fått den. En klassisk variant med stjärnor i stolpar och luftmaskor.
Men vad gör en modern tjej med en bit hemvirkat, när alla lakan är av påsmodell, örngotten köps färdigsydda och hon inte heller är inne på hårband eller något åt det hållet?
Svaret har ni redan: hon sydde på spetsen på sin alldagliga svarta rygga, som plötsligt blev unik. Och snygg. Samt med vidhängande minne av mormor.
Skulle kunna tänka mig att en eller annan liten virkad eller stickad miniduk - ur arvegodsförrådet - skulle kunna gå samma väg. Om man inte vill slå till och skapa nytt, förstås. Minns hur jag för en massa år sedan virkade en rund sak med stora hål i. Sydde på den på ryggen på en tunika, klippte bort tyget bakom. Det var riktigt snyggt, vill jag minnas! Och luftigt!
Man skulle rent av kunna kalla det för tillspetsat.
Copyright Klimakteriehäxan
Den var prydd av spets. Och det var lätt att se, att här handlade det om äkta vara, handarbete med garn och virkkrok. Måste fråga!
Jo då, det var mormor som hade tillverkat den där spetsen. Och flickan hade fått den. En klassisk variant med stjärnor i stolpar och luftmaskor.
Men vad gör en modern tjej med en bit hemvirkat, när alla lakan är av påsmodell, örngotten köps färdigsydda och hon inte heller är inne på hårband eller något åt det hållet?
Svaret har ni redan: hon sydde på spetsen på sin alldagliga svarta rygga, som plötsligt blev unik. Och snygg. Samt med vidhängande minne av mormor.
Skulle kunna tänka mig att en eller annan liten virkad eller stickad miniduk - ur arvegodsförrådet - skulle kunna gå samma väg. Om man inte vill slå till och skapa nytt, förstås. Minns hur jag för en massa år sedan virkade en rund sak med stora hål i. Sydde på den på ryggen på en tunika, klippte bort tyget bakom. Det var riktigt snyggt, vill jag minnas! Och luftigt!
Man skulle rent av kunna kalla det för tillspetsat.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 25, 2009
Citat
"Soligt på de flesta håll i landet. Temperaturer upp till cirka 18 grader. I början av nästa vecka kan delar av södra Sverige få riktiga sommartemperaturer, upp till +25."
-Ur SMHI:s aktuella väderprognos.
-Ur SMHI:s aktuella väderprognos.
fredag, april 24, 2009
Ett torg - tre tunnor - hur svårt kan det vara?
Klockan var vid pass sju i går kväll. Jag sneddade över torget i Umeå. Folktomt.
En timme tidigare, vid sexrycket, hade jag också gått där. Då kryllade det av folk, som njöt av vårvärmen och eftermiddagssolen. Det var glass, läsk, en och annan hamburgare. Trendriktig latte. Någon satt och läste. Här fanns såväl unga som äldre. Alla såg ut att trivas.
Men när klockan blir stängningsdags försvinner Umeborna inomhus lika snabbt som kackerlackor flyr en ljuskägla.
Kvar ligger skräpet - inte efter kackerlackorna, där upphör likheten, utan efter människorna.
Jag blir helt häpen när jag ser hur det ser ut.
Ni ser själva, jag kände mig alldeles tvungen att föreviga detta med min lilla kamera.
Jag vände objektivet åt tre olika håll. Lika skitigt vartän man ser. Och titta! på varje bild en soptunna/papperskorg. Kan de verkligen ha stått för långt bort? De var definitivt inte fulla.
Kommer någon mer än jag ihåg hur det var förr i världen? När utländska besökare förundrat kommenterade hur rent och fint det var överallt i Sverige.
Oj oj oj så länge sedan det måste ha varit. Nu verkar ingen orka ta reda på sitt skräp, trots att det bara handlar om att sträcka sig en pyttebit.
Sorgligt, det är vad det är.
Och hallå, gott folk, nu när picknick- och grillsäsongen i praktiken är här - kan vi inte hjälpas åt? Skärpa oss lite? Hålla snyggt!
Hur svårt kan det vara?
Inte alls, faktiskt, om du tänker efter.
Lägg skräpet i därför avsedd tunna.
Tack!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, april 23, 2009
Till högläsningens lov
I morgon har den svensk premiär, filmen som bygger på Bernhard Schlinks fantastiska roman "Högläsaren" (Der Hochleser) från 1995.
Det är en fascinerande kärlekshistoria mellan en 15-årig pojke och en tjugo år äldre kvinna. De möts i hemlighet, de badar, de älskar. Och så läser han högt för henne.
Boken är en av de där som är svåra att lägga ifrån sig. Och som alltid när en bok man gillar kommer åter förvandlad till biofilm blir jag tveksam: törs jag verkligen gå och se den? Blir jag inte bara besviken? Gör Kate Winslet och Ralph Fiennes den spännande relationen rättvisa, jag vet ju hur jag tycker att det ska vara?
Den här gången finns det ett problem till. Jag härsknar helt enkelt på att filmbolaget lanserar den som "The Reader". Varför i all världen då, när historien är väl etablerad med en enkel och bra och rättvisande svensk titel? Utbredd hjärndöd på marknadsföringsavdelningen? Må vara att man ibland går bet på att hitta på en bra titel på svenska, eller att filmer blivit så etablerade att "alla" redan har fått den engelska titeln inpräntad i sig. Men så är det verkligen inte den här gången.
Fast visst borde en film om passion blandad med böcker haft premiär redan i dag, på världsbokdagen.
För vad passar bättre än lite extra reklam för högläsning. Visst, hörböckerna är på frammarsch. De kan ju förkorta vilken bilresa som helst, hålla en sällskap en sömnlös natt eller i solstolen.
Aldrig kan man nog uppskatta en högläsningsstund i verkliga livet. Än har jag inte träffat en enda unge som inte stillnar och lyssnar, även om det ibland kan handla om att hitta "rätt" bok. Och de där stunderna blir en rikedom för livet. Att läsa högt för varandra i en grupp vuxna kan också bli härligt. Det finns all anledning stt sjunga högläsningens lov, inte bara på världsbokdagen!
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om filmen och Kate Winslet i DN-artikel här.
Enligt SvD är det en bra film - men, skriver recensenten, det är bättre ju mindre man vet i förväg ... så jag vet inte hur jag ska göra ... jag kan ju historien ...
Det är en fascinerande kärlekshistoria mellan en 15-årig pojke och en tjugo år äldre kvinna. De möts i hemlighet, de badar, de älskar. Och så läser han högt för henne.
Boken är en av de där som är svåra att lägga ifrån sig. Och som alltid när en bok man gillar kommer åter förvandlad till biofilm blir jag tveksam: törs jag verkligen gå och se den? Blir jag inte bara besviken? Gör Kate Winslet och Ralph Fiennes den spännande relationen rättvisa, jag vet ju hur jag tycker att det ska vara?
Den här gången finns det ett problem till. Jag härsknar helt enkelt på att filmbolaget lanserar den som "The Reader". Varför i all världen då, när historien är väl etablerad med en enkel och bra och rättvisande svensk titel? Utbredd hjärndöd på marknadsföringsavdelningen? Må vara att man ibland går bet på att hitta på en bra titel på svenska, eller att filmer blivit så etablerade att "alla" redan har fått den engelska titeln inpräntad i sig. Men så är det verkligen inte den här gången.
Fast visst borde en film om passion blandad med böcker haft premiär redan i dag, på världsbokdagen.
För vad passar bättre än lite extra reklam för högläsning. Visst, hörböckerna är på frammarsch. De kan ju förkorta vilken bilresa som helst, hålla en sällskap en sömnlös natt eller i solstolen.
Aldrig kan man nog uppskatta en högläsningsstund i verkliga livet. Än har jag inte träffat en enda unge som inte stillnar och lyssnar, även om det ibland kan handla om att hitta "rätt" bok. Och de där stunderna blir en rikedom för livet. Att läsa högt för varandra i en grupp vuxna kan också bli härligt. Det finns all anledning stt sjunga högläsningens lov, inte bara på världsbokdagen!
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om filmen och Kate Winslet i DN-artikel här.
Enligt SvD är det en bra film - men, skriver recensenten, det är bättre ju mindre man vet i förväg ... så jag vet inte hur jag ska göra ... jag kan ju historien ...
tisdag, april 21, 2009
Tisdagstema: trä
Det går med trä som med människor: blir allt gråare med åren. Men slitaget gör också att det blir vackert, i all enkelhet - eller hur?
Fler träiga bilder här.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler träiga bilder här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 20, 2009
Gift i Fogelströms anda
Så här års brukar många gå i giftastankar: det drar ihop sig till pingst- och midsommarbröllop.
För de par som väljer att vigas borgerligt kommer ceremonin att förändras från den 1 maj i år. Arbetet med ett förnyat vigselformulär har pågått länge. Ett antal svenska författare ombads att komma med förslag till passande formuleringar, ord värda att skicka med de nygifta ut i livet.
En av dem som hörsammade uppmaningen var Per Anders Fogelström, en av våra mest kända, älskade och flitigast lästa Stockholms-skildrare. PAF avled för mer än tio år sedan, så den kommitté som jobbat med den borgerliga vigselns nya utformning har verkligen tänkt länge!
Nu har man fastnat för de rader Fogelström föreslog, hans arvingar har gett sitt tillstånd (som svar på en fråga från regeringen!) och snart kommer rader av bröllop att avslutas med dessa ord:
"När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den aktning ni känt i denna stund och som lett er hit."
Citatet kommer alltså inte ur någon bok, utan är specialskrivet och inte tidigare publicerat.
Visst är det en fin sentens, värd att ta med sig? Kan väl lånas till vilket bröllopstal som helst, oavsett ceremonins omgivning?
Förresten börjar det kanske bli dags att damma av Fogelströms romaner i hyllan och satsa på en liten omläsning. Fast jag minns att de tappade lite charm i takt med att han kom ikapp nutiden ...
Copyright Klimakteriehäxan
DN skriver mer om detta här.
Och här kan ni kolla hela vigselformuläret!
För de par som väljer att vigas borgerligt kommer ceremonin att förändras från den 1 maj i år. Arbetet med ett förnyat vigselformulär har pågått länge. Ett antal svenska författare ombads att komma med förslag till passande formuleringar, ord värda att skicka med de nygifta ut i livet.
En av dem som hörsammade uppmaningen var Per Anders Fogelström, en av våra mest kända, älskade och flitigast lästa Stockholms-skildrare. PAF avled för mer än tio år sedan, så den kommitté som jobbat med den borgerliga vigselns nya utformning har verkligen tänkt länge!
Nu har man fastnat för de rader Fogelström föreslog, hans arvingar har gett sitt tillstånd (som svar på en fråga från regeringen!) och snart kommer rader av bröllop att avslutas med dessa ord:
"När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den aktning ni känt i denna stund och som lett er hit."
Citatet kommer alltså inte ur någon bok, utan är specialskrivet och inte tidigare publicerat.
Visst är det en fin sentens, värd att ta med sig? Kan väl lånas till vilket bröllopstal som helst, oavsett ceremonins omgivning?
Förresten börjar det kanske bli dags att damma av Fogelströms romaner i hyllan och satsa på en liten omläsning. Fast jag minns att de tappade lite charm i takt med att han kom ikapp nutiden ...
Copyright Klimakteriehäxan
DN skriver mer om detta här.
Och här kan ni kolla hela vigselformuläret!
söndag, april 19, 2009
Blommigt i kyla och blåst
Tji fick jag.
Det rosa molnet som jag trodde skulle ha brett ut sig över Kungsträdgården fanns inte när jag tog mig dit i dag, bespetsad på njutning av högsta kvalitet.
Alldeles för kalla nätter har hejdat de japanska körsbärsträden från att slå ut i full blom. Bara några av grenarna på några av träden ser ut som jag hade tänkt mig att alla skulle göra. Men knopparna är sprickfärdiga, väntar bara på lite bättre temperatur. Och det är vi ju fler som gör, för även om det ser fint ut där ute så blåser vinden snålt.
Tills vidare får vi nöja oss med att vitsipporna så sakteliga börjar ta marken i besittning. Påskliljorna blommar för fullt, vid sidan av tibast och så gott som nedvissnad scilla. Tulpanerna är på g.
För den som inte orkar vänta på den riktiga sommarprakten finns kanske trösten i kudden på Indiska, hysteriskt blommig - och kul, eller hur? Tillsammans med den i soffhörnet känner man garanterat inte stormbyarna!
Copyright Klimakteriehäxan
Det rosa molnet som jag trodde skulle ha brett ut sig över Kungsträdgården fanns inte när jag tog mig dit i dag, bespetsad på njutning av högsta kvalitet.
Alldeles för kalla nätter har hejdat de japanska körsbärsträden från att slå ut i full blom. Bara några av grenarna på några av träden ser ut som jag hade tänkt mig att alla skulle göra. Men knopparna är sprickfärdiga, väntar bara på lite bättre temperatur. Och det är vi ju fler som gör, för även om det ser fint ut där ute så blåser vinden snålt.
Tills vidare får vi nöja oss med att vitsipporna så sakteliga börjar ta marken i besittning. Påskliljorna blommar för fullt, vid sidan av tibast och så gott som nedvissnad scilla. Tulpanerna är på g.
För den som inte orkar vänta på den riktiga sommarprakten finns kanske trösten i kudden på Indiska, hysteriskt blommig - och kul, eller hur? Tillsammans med den i soffhörnet känner man garanterat inte stormbyarna!
Copyright Klimakteriehäxan
Citat med, för, om (och av?) språkpolis
"Du, det heter faktiskt TA sitt liv och BEGÅ självmord och så heter det förihelvete inte hjärn skakning eller hjärn-skakning utan hjärnskakning så nu tar vi det här en gång till så får vi se om du ska ha nån ambulans eller inte!"
-Söndagsserien av Sara Granér i DN:s kulturdel gör en insats för korrekt svenska när hon låter en sjukvårdspersonalsrepresentant svara i nödtelefonen i dagens stripp ... men får en språkpolis säga "förihelvete", det kan man möjligen också fundera över ...
-Söndagsserien av Sara Granér i DN:s kulturdel gör en insats för korrekt svenska när hon låter en sjukvårdspersonalsrepresentant svara i nödtelefonen i dagens stripp ... men får en språkpolis säga "förihelvete", det kan man möjligen också fundera över ...
lördag, april 18, 2009
Mmmmm som i mango
Ganska exakt två år har gått sedan jag senast kunde, med egna händer, plocka en mogen mango direkt från trädet. En underbar känsla!
Det är mangosäsong nu, där, på andra sidan havet. Något att drömma om – för det är svårt att komma på en läckrare frukt än en solmogen mango, även om konkurrensen är stenhård.
Hur jag upptäckte mangon minns jag inte, men det var länge sedan. Och nu verkar det som om resten av Sverige kommit ikapp mig: om man skärskådar årets utbud från våra olika glasstillverkare finns det åtminstone två nya pinnar som ska smaka mango. I yoghurthyllan finns också smaken, i frysdisken ligger frukten tärnad och klar, och alltfler livsmedelsbutiker vågar sig på att ta in den färsk, även om det är ett vågspel.
För mangon ska ätas när köttet är guldgult och saftigt, helst under omständigheter när man inte behöver skydda sig mot fläckar. Att hugga tänderna i frukten och känna hur den söta saften rinner längs underarmarna … mmmm … det ser kanske inte så snyggt ut, men som det SMAKAR!
I Mexico äter man förvisso mangon omogen och grön, ”mango verde”. Kan till exempel köpas av en försäljare på gatan som spetsat en fruktklyfta på en pinne. Klyftan doppas sedan i en röd kryddblandning där åtminstone chilipeppar ingår, resultatet är originellt men faktiskt gott, det med, även om det inte alls liknar den färdiga frukten.
Och att stå under ett jättestort mangoträd och stirra upp i den gröna kronan där frukterna hänger och dinglar som på långa snören och påminner om julgranskulor (kolla bilden!), det kan verkligen få fart på snålvattnet.
De lite lyxigare glassbarerna har länge haft sorbet med mangosmak, kanske glass också.
Nu blir det spännande att se om Mango-Mania (Diplom-Is) och Mangosplit (Sia) blir sommarens största njutning. Det fanns tidigare bestämt en Solero med mangosmak, men den verkar vara försvunnen – GB kanske inte är i takt med tiden?
Men visst öppnar glasskioskerna snart? Med sommarsmak av mango?
Så man kan få säga: tre kulor tack, mmmmmmmmm som i mango!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING!
Ser man på! När söndagens morgontidning trillat in på dörrmattan har DN testat årets glassar. Betyg för alla i testet kan du kolla här. En enda får fem poäng, full pott: Mango-Mania från Diplom-Is. Måste hitta den, måste smaka, nu! Mmmmm!
Det är mangosäsong nu, där, på andra sidan havet. Något att drömma om – för det är svårt att komma på en läckrare frukt än en solmogen mango, även om konkurrensen är stenhård.
Hur jag upptäckte mangon minns jag inte, men det var länge sedan. Och nu verkar det som om resten av Sverige kommit ikapp mig: om man skärskådar årets utbud från våra olika glasstillverkare finns det åtminstone två nya pinnar som ska smaka mango. I yoghurthyllan finns också smaken, i frysdisken ligger frukten tärnad och klar, och alltfler livsmedelsbutiker vågar sig på att ta in den färsk, även om det är ett vågspel.
För mangon ska ätas när köttet är guldgult och saftigt, helst under omständigheter när man inte behöver skydda sig mot fläckar. Att hugga tänderna i frukten och känna hur den söta saften rinner längs underarmarna … mmmm … det ser kanske inte så snyggt ut, men som det SMAKAR!
I Mexico äter man förvisso mangon omogen och grön, ”mango verde”. Kan till exempel köpas av en försäljare på gatan som spetsat en fruktklyfta på en pinne. Klyftan doppas sedan i en röd kryddblandning där åtminstone chilipeppar ingår, resultatet är originellt men faktiskt gott, det med, även om det inte alls liknar den färdiga frukten.
Och att stå under ett jättestort mangoträd och stirra upp i den gröna kronan där frukterna hänger och dinglar som på långa snören och påminner om julgranskulor (kolla bilden!), det kan verkligen få fart på snålvattnet.
De lite lyxigare glassbarerna har länge haft sorbet med mangosmak, kanske glass också.
Nu blir det spännande att se om Mango-Mania (Diplom-Is) och Mangosplit (Sia) blir sommarens största njutning. Det fanns tidigare bestämt en Solero med mangosmak, men den verkar vara försvunnen – GB kanske inte är i takt med tiden?
Men visst öppnar glasskioskerna snart? Med sommarsmak av mango?
Så man kan få säga: tre kulor tack, mmmmmmmmm som i mango!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING!
Ser man på! När söndagens morgontidning trillat in på dörrmattan har DN testat årets glassar. Betyg för alla i testet kan du kolla här. En enda får fem poäng, full pott: Mango-Mania från Diplom-Is. Måste hitta den, måste smaka, nu! Mmmmm!
fredag, april 17, 2009
Hett tips inför helgen
Såg i dag något som kan höja kvaliteten på helgen i huvudstaden högst väsentligt: körsbärsträden, de japanska, i Kungsträdgården är på väg att slå ut.
Då får hela Kungsan ett rosa moln över sig och det gäller att skynda dit och njuta, direkt och intensivt, för fröjden varar inte länge, i alla fall inte om det blir sommartemperaturer igen.
Så - om mitt tips slår in - kom ihåg var du hörde det först!
Copyright Klimakteriehäxan
Då får hela Kungsan ett rosa moln över sig och det gäller att skynda dit och njuta, direkt och intensivt, för fröjden varar inte länge, i alla fall inte om det blir sommartemperaturer igen.
Så - om mitt tips slår in - kom ihåg var du hörde det först!
Copyright Klimakteriehäxan
Att leva sin dröm
Det går raskt uppåt för den nyss fullständigt okända – och enligt brittiska tidningsuppgifter hittills okyssta – Susan Boyle.
Ni vet, 47-åringen som slog knockout på jury och publik i lördags kväll, när talangjakten ”Britain´s Got Talent” sändes i ITV.
Jag gjorde precis som många andra, lade ut länken till Youtube-klippet med henne ur programmet här på bloggen. Det kan man se om!
In kommer hon, i en sällsynt missklädsam klänning, lika hopplöst beige som bärarinnan själv, till synes helt utan make up, håret lite hur som helst, ögonbryn stora nog att räcka till en hel damkör. Bara skorna var lite åt det häftigare hållet.
Alla, teve-tittare precis som experter och publik i studion, suckar. Skruvar på sig. Utbyter generade blickar. Vad har den där tanten här att göra? Syns ju på långt håll att här finns inget material för att bygga en stjärna av!
Och så händer det. Den fula ankungen blir en svan. När hon öppnar munnen ställs alla fördomar på huvudet. Rösten bär, den har klang, den är säker, den är fulländad. Reaktionerna blir därefter. Glömd är frisyren (eller bristen på en), ovidkommande är den trista klänningen, ögonbrynen understryker kraften i de högsta tonerna. Jublet är öronbedövande, publiken står upp och skriker, stampar, juryn reser sig och applåderar också. Omdömena när lugnet återvänt är överväldigande, hennes karriär har just satt fart.
Hittills har det där klippet spelats upp ungefär 20 miljoner gånger. Flera andra versioner har också lockat till miljontals klick. Susan har bjudits in till flera tv-shower, inte minst har Oprah Winfrey hört av sig. Simon Cowell, en i programseriens jury, lär ha erbjudit henne att göra ett album på raken. Hon tippas vinna hela tävlingen.
Jag jublar också, åtminstone inombords. Upplever triumfens ögonblick, delar Susans glädje. Vilken seger! Vilken känsla!
Plötsligt inser jag hur det hänger ihop. Varför vi, som inte ens kan se brittisk teve, engagerar oss så djupt. Varför vi hyllar Susan Boyle så reservationslöst, applåderar tills handflatorna brinner – trots att föremålet som utlöst reaktionen inte har en aning.
För visst är det ett sådant där ögonblick vi drömt om lite till mans? Åtminstone jag!
Tänk att en dag, fullständigt oväntat, bara kliva ut på en scen och trollbinda en jättepublik med en sång. Ingen tror ju att jag kan sjunga! I alla fall inte SÅ!
Ett alternativ är att jag plötsligt hör ljuv musik och brister ut i dans, glider graciöst ut på ett blankt golv, och när jag gjort några inledande turer står Karl Dyall där och för mig runt i perfekta steg och timing medan omgivningen bara stirrar.
Möjligen skulle jag kunna nöja mig med att en dag komma in i kontorslandskapet på jobbet, gallskrika ”hej” så att min entré inte undgår någon – och så tar jag sats, gör avstamp och flyger i en kraftfull flickflack salto mellan skrivborden och avslutar med ett perfekt skruvat hopp över tre datorer och lika många stolar.
Nu handlar det där för min del förstås bara om dagdrömmar, drömmar som jag väl egentligen borde hålla ordentligt tyst om, eftersom de ligger evigheter från verkligheten.
Men Susan lever sin dröm.
Härligt!
Copyright Klimakteriehäxan
Ni vet, 47-åringen som slog knockout på jury och publik i lördags kväll, när talangjakten ”Britain´s Got Talent” sändes i ITV.
Jag gjorde precis som många andra, lade ut länken till Youtube-klippet med henne ur programmet här på bloggen. Det kan man se om!
In kommer hon, i en sällsynt missklädsam klänning, lika hopplöst beige som bärarinnan själv, till synes helt utan make up, håret lite hur som helst, ögonbryn stora nog att räcka till en hel damkör. Bara skorna var lite åt det häftigare hållet.
Alla, teve-tittare precis som experter och publik i studion, suckar. Skruvar på sig. Utbyter generade blickar. Vad har den där tanten här att göra? Syns ju på långt håll att här finns inget material för att bygga en stjärna av!
Och så händer det. Den fula ankungen blir en svan. När hon öppnar munnen ställs alla fördomar på huvudet. Rösten bär, den har klang, den är säker, den är fulländad. Reaktionerna blir därefter. Glömd är frisyren (eller bristen på en), ovidkommande är den trista klänningen, ögonbrynen understryker kraften i de högsta tonerna. Jublet är öronbedövande, publiken står upp och skriker, stampar, juryn reser sig och applåderar också. Omdömena när lugnet återvänt är överväldigande, hennes karriär har just satt fart.
Hittills har det där klippet spelats upp ungefär 20 miljoner gånger. Flera andra versioner har också lockat till miljontals klick. Susan har bjudits in till flera tv-shower, inte minst har Oprah Winfrey hört av sig. Simon Cowell, en i programseriens jury, lär ha erbjudit henne att göra ett album på raken. Hon tippas vinna hela tävlingen.
Jag jublar också, åtminstone inombords. Upplever triumfens ögonblick, delar Susans glädje. Vilken seger! Vilken känsla!
Plötsligt inser jag hur det hänger ihop. Varför vi, som inte ens kan se brittisk teve, engagerar oss så djupt. Varför vi hyllar Susan Boyle så reservationslöst, applåderar tills handflatorna brinner – trots att föremålet som utlöst reaktionen inte har en aning.
För visst är det ett sådant där ögonblick vi drömt om lite till mans? Åtminstone jag!
Tänk att en dag, fullständigt oväntat, bara kliva ut på en scen och trollbinda en jättepublik med en sång. Ingen tror ju att jag kan sjunga! I alla fall inte SÅ!
Ett alternativ är att jag plötsligt hör ljuv musik och brister ut i dans, glider graciöst ut på ett blankt golv, och när jag gjort några inledande turer står Karl Dyall där och för mig runt i perfekta steg och timing medan omgivningen bara stirrar.
Möjligen skulle jag kunna nöja mig med att en dag komma in i kontorslandskapet på jobbet, gallskrika ”hej” så att min entré inte undgår någon – och så tar jag sats, gör avstamp och flyger i en kraftfull flickflack salto mellan skrivborden och avslutar med ett perfekt skruvat hopp över tre datorer och lika många stolar.
Nu handlar det där för min del förstås bara om dagdrömmar, drömmar som jag väl egentligen borde hålla ordentligt tyst om, eftersom de ligger evigheter från verkligheten.
Men Susan lever sin dröm.
Härligt!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, april 16, 2009
Vem skriver dagbok - eller bloggar?
"Faktum är att jag inte tror att lyckliga människor skriver dagbok. Om dom är lyckliga och i full verksamhet har dom inte tid. "
-Joyce Carol Oates, en av världens i särklass mest produktiva författare, intervjuas i SVT:s Babel och rekommenderar folk att skriva dagbok.
Hon är aktuell just nu med anledning av att hennes egna dagböcker (skrivna fram till 1982) kommer ut på svenska i maj. Man kan inte låta bli att undra om hennes resonemang om dagböcker kan likställas med bloggande ... för visst finns det väl vissa likheter?
-Joyce Carol Oates, en av världens i särklass mest produktiva författare, intervjuas i SVT:s Babel och rekommenderar folk att skriva dagbok.
Hon är aktuell just nu med anledning av att hennes egna dagböcker (skrivna fram till 1982) kommer ut på svenska i maj. Man kan inte låta bli att undra om hennes resonemang om dagböcker kan likställas med bloggande ... för visst finns det väl vissa likheter?
onsdag, april 15, 2009
När varv på varv blir rekord
Det är dags igen.
Stickning är inne.
Fast frågan är om det någonsin varit ute. För även när trenden inte ens andas ”stickat” sitter ju folk och gnisslar med sina stickor, låter garnet rinna mellan fingrarna, lägger maska till maska, i varv på varv, låter fliten och resultatet lägga sig som balsam över vardagliga små skavsår på sinnet.
Men stickning kan också tas till andra nivåer. Man kan tävla, slå rekord.
I Norge fick man in en notering i Guinness rekordbok för världens längsta halsduk för att par år sedan. Halsduken var 3300 meter lång.
Nu är rekordet slaget, och det nya Guinness-noteringen kommer att sätta svenska Tierp på handarbetskartan.
I över två år har folk i det uppländska samhället med förenade krafter, rött garn och stickor nummer sex jobbat på sin halsduk i projektet ”Den röda tråden”. Halsduken är 20 cm bred, och målet var att få ihop 5000 meter – avståndet mellan Tierps två kyrkor. En symbol för samhörighet och för vad man kan åstadkomma med gemensamma ansträngningar.
Flera hundra människor har hjälpt till, barn har lärt sig sticka för att kunna vara med, några personer har stickat flera hundra meter, andra bara enstaka varv.
Den 9 maj ska verket fullbordas. Då rullas halsduken ut. Den kommer att väga runt 700 kilo, och räcker fint till för att täcka den avsedda sträckan. Dagsnoteringen är nämligen 5100 meter, och man har inte slutat sticka!
Anneli Larsson, församlingsassistent i Tierp och den som drog igång dem lokala stickfebern, tror inte att det i maj finns ett enda rött garnnystan kvar att uppbringa på bygden. Så småningom ska jättehalsduken förvandlas till filtar som skickas till behövande i världen.
När det nya halsduksrekordet är noterat och klart väcks säkert inspirationen till liv någon annanstans. Nya händer letar fram nystan, greppar stickorna och sätter igång.
Men då handlar det om att sno ihop sisådär 6000 meter.
Inget för mig, den saken är klar, jag är ju numera oförmögen att slutföra en stickning om den så är i allra minsta babystorlek.
Fast det är klart, några varv skulle jag väl kunna bjuda på ... och till skillnad från mina egna ofullbordade projekt skulle förstås någon annan ta hand om uppgiften och föra den i mål, kanske rentav på rekordnivå!
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om världens längsta halsduk här.
Stickning är inne.
Fast frågan är om det någonsin varit ute. För även när trenden inte ens andas ”stickat” sitter ju folk och gnisslar med sina stickor, låter garnet rinna mellan fingrarna, lägger maska till maska, i varv på varv, låter fliten och resultatet lägga sig som balsam över vardagliga små skavsår på sinnet.
Men stickning kan också tas till andra nivåer. Man kan tävla, slå rekord.
I Norge fick man in en notering i Guinness rekordbok för världens längsta halsduk för att par år sedan. Halsduken var 3300 meter lång.
Nu är rekordet slaget, och det nya Guinness-noteringen kommer att sätta svenska Tierp på handarbetskartan.
I över två år har folk i det uppländska samhället med förenade krafter, rött garn och stickor nummer sex jobbat på sin halsduk i projektet ”Den röda tråden”. Halsduken är 20 cm bred, och målet var att få ihop 5000 meter – avståndet mellan Tierps två kyrkor. En symbol för samhörighet och för vad man kan åstadkomma med gemensamma ansträngningar.
Flera hundra människor har hjälpt till, barn har lärt sig sticka för att kunna vara med, några personer har stickat flera hundra meter, andra bara enstaka varv.
Den 9 maj ska verket fullbordas. Då rullas halsduken ut. Den kommer att väga runt 700 kilo, och räcker fint till för att täcka den avsedda sträckan. Dagsnoteringen är nämligen 5100 meter, och man har inte slutat sticka!
Anneli Larsson, församlingsassistent i Tierp och den som drog igång dem lokala stickfebern, tror inte att det i maj finns ett enda rött garnnystan kvar att uppbringa på bygden. Så småningom ska jättehalsduken förvandlas till filtar som skickas till behövande i världen.
När det nya halsduksrekordet är noterat och klart väcks säkert inspirationen till liv någon annanstans. Nya händer letar fram nystan, greppar stickorna och sätter igång.
Men då handlar det om att sno ihop sisådär 6000 meter.
Inget för mig, den saken är klar, jag är ju numera oförmögen att slutföra en stickning om den så är i allra minsta babystorlek.
Fast det är klart, några varv skulle jag väl kunna bjuda på ... och till skillnad från mina egna ofullbordade projekt skulle förstås någon annan ta hand om uppgiften och föra den i mål, kanske rentav på rekordnivå!
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om världens längsta halsduk här.
tisdag, april 14, 2009
Efter Paul kommer Susan
Minns ni Paul Potts?
En sak är klar: Susan Boyle är nästa överraskning. Och den är inte mindre.
She´s got talent!
Kolla här!
En sak är klar: Susan Boyle är nästa överraskning. Och den är inte mindre.
She´s got talent!
Kolla här!
Tisdagstema: Godis
Nä men hallå?! Det går ju inte! Påskgodiset är slut, sedan länge! Det var kokosprickar och marsipanägg och schweizernöt och russin i mörk choklad, sega aprikoser, engelsk konfekt, citronkola och några andra saker till ...
Allt som återstår är ögongodis, strax slut det med, för påskliljor står inte särskilt länge i vas.
UPPDATERING
Så kom jag till jobbet - och mötte resterna av den en gång (på skärtorsdagen) praktfulla godiskorgen, införskaffad för att pigga upp folk som jobbade in i helgen.
Vad var det jag sa? Bara några enstaka små sockerbomber kvar, minsta storleken. Och efter en kort stund var de också borta. Utan att jag gjort något åt saken. Ordningen återställd.
Mer tisdagstema-bilder här.
Copyright Klimakteriehäxan
Allt som återstår är ögongodis, strax slut det med, för påskliljor står inte särskilt länge i vas.
UPPDATERING
Så kom jag till jobbet - och mötte resterna av den en gång (på skärtorsdagen) praktfulla godiskorgen, införskaffad för att pigga upp folk som jobbade in i helgen.
Vad var det jag sa? Bara några enstaka små sockerbomber kvar, minsta storleken. Och efter en kort stund var de också borta. Utan att jag gjort något åt saken. Ordningen återställd.
Mer tisdagstema-bilder här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 13, 2009
Alla kan sjunga
Det finns körer till vilka vem som helst är välkommen, vem som helst, utan hänsyn till tonsäkerhet och rytmkänsla.
Utan tvekan svingar de där körsångarna sig till musikens högsta höjder, i glädjen över att sjunga tillsammans – det låter förvånansvärt ofta riktigt bra, det har jag fått klart för mig.
Och att ”sången ädla känslor föder”, det vet vi ju var och en.
Men den kör som bjudit mig på påskkonsert slår alla andra, proffs eller amatörer, spelar ingen roll.
Jag sitter på trappan i Barndomslandet, i stekande sommarsol, trots att isen på sjön fortfarande envist biter sig fast i vassruggarna, vägrar släppa taget.
Sångaruppvaktningen som bjuds är utan motstycke. Varför har jag inte lärt mig mer om fåglar, så att jag skulle kunna identifiera fler än de allra vanligaste lätena? Var kommer de ifrån, allihop, de som nu är så jublande glada över att vintern äntligen är slut? Hur hittar de hit? Tänk om det kommer en riktig köldknäpp trots allt, klarar de sig då?
Inga som helst bekymmer vilar över körmedlemmarna. Det drillar, kvittrar, kluckar, kvillrar, visslar, piper och sjunger i varenda trädkrona. Förunderligt vackert är det, musik som ingen kan skriva ned på ett notblad, inte heller något lika fantastiskt i musikväg har skapats eller kommer någonsin att skapas av en människa.
Riktigt lika njutbart är det inte när hackspetten sätter igång i lönnen utanför mitt sovrumsfönster i dagbräckningen, men det går inte att göra särskilt mycket åt saken.
Sädesärlan vippar omkring till frukost, en ensam trana flyger över, en snöskata hackar optimistiskt efter något ätbart i jord där tjälen nyss drog sig tillbaka. Titta, en bofink!
Och hela tiden pågår den, körsången som är så svindlande vacker.
Alla kan sjunga!
Copyright Klimakteriehäxan
Utan tvekan svingar de där körsångarna sig till musikens högsta höjder, i glädjen över att sjunga tillsammans – det låter förvånansvärt ofta riktigt bra, det har jag fått klart för mig.
Och att ”sången ädla känslor föder”, det vet vi ju var och en.
Men den kör som bjudit mig på påskkonsert slår alla andra, proffs eller amatörer, spelar ingen roll.
Jag sitter på trappan i Barndomslandet, i stekande sommarsol, trots att isen på sjön fortfarande envist biter sig fast i vassruggarna, vägrar släppa taget.
Sångaruppvaktningen som bjuds är utan motstycke. Varför har jag inte lärt mig mer om fåglar, så att jag skulle kunna identifiera fler än de allra vanligaste lätena? Var kommer de ifrån, allihop, de som nu är så jublande glada över att vintern äntligen är slut? Hur hittar de hit? Tänk om det kommer en riktig köldknäpp trots allt, klarar de sig då?
Inga som helst bekymmer vilar över körmedlemmarna. Det drillar, kvittrar, kluckar, kvillrar, visslar, piper och sjunger i varenda trädkrona. Förunderligt vackert är det, musik som ingen kan skriva ned på ett notblad, inte heller något lika fantastiskt i musikväg har skapats eller kommer någonsin att skapas av en människa.
Riktigt lika njutbart är det inte när hackspetten sätter igång i lönnen utanför mitt sovrumsfönster i dagbräckningen, men det går inte att göra särskilt mycket åt saken.
Sädesärlan vippar omkring till frukost, en ensam trana flyger över, en snöskata hackar optimistiskt efter något ätbart i jord där tjälen nyss drog sig tillbaka. Titta, en bofink!
Och hela tiden pågår den, körsången som är så svindlande vacker.
Alla kan sjunga!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, april 10, 2009
Citat på godishögtiden framför andra
"Människans enorma aptit på sötma är unik i djurvärlden och lär ha uppkommit redan för 35 miljoner år sedan. Homo sapiens föregångare var duktiga klättrare och stora konsumenter av frukt, vars höga sockerhalt gav näring åt deras energikrävande hjärnor och gjorde så att kroppsdelen kunde växa till sig. Primater som saknade sötsug nöjde sig med att äta blad eller insekter, utvecklade aldrig sina hjärnor, och stannade kvar i träden."
-Ur artikeln "Sötare än socker" i tidningen Filters senaste nummer. Frågan är förstås hur vi ska tolka detta? Att vi kan ta lite mer av påskgodiset, eftersom vi har 35 miljoner års vanor att skylla på? Sötsuget är utav tvekan en av våra starkaste drifter, otroligt svår att hantera, det är vi många som kan intyga efter upprepade försök att stå emot.
-Ur artikeln "Sötare än socker" i tidningen Filters senaste nummer. Frågan är förstås hur vi ska tolka detta? Att vi kan ta lite mer av påskgodiset, eftersom vi har 35 miljoner års vanor att skylla på? Sötsuget är utav tvekan en av våra starkaste drifter, otroligt svår att hantera, det är vi många som kan intyga efter upprepade försök att stå emot.
torsdag, april 09, 2009
Hårdkokt
Påskägg kan vara ganska olika. Hård- eller löskokta, till exempel. Men vilket man än väljer på påskbordet så är det här ägget hårdast. Ett konstverk som finns att skåda på Reimersholme i Stockholm. För några år sedan var det två ägg, men det mindre har försvunnit - stulet, får man anta. Av någon som verkligen vill ha hårdkokt. Förresten brukar man säga att till påsken hör absolut en deckare. Den kan ju faktiskt också vara ganska hårdkokt ...
Glad påsk med lagom många, lagom hårdkokta ägg och deckare önskas ni allihop!
Copyright Klimakteriehäxan
Glad påsk med lagom många, lagom hårdkokta ägg och deckare önskas ni allihop!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 08, 2009
Passande för pantertanter?
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är i blåsväder. Riktig storm, faktiskt. Men ändå inte värre än att hon uppenbarligen hinner och orkar fundera över sitt klädval innan hon går ut och möter sina belackare.
När Mona Sahlin för några år sedan hade köpt en Toblerone för mycket och kallade till presskonferens för att göra avbön hade hon förmodligen lyssnat på smarta klädråd. Hon kom och bad om ursäkt, i oskuldens vita färg, som underströk avsikten med framträdandet.
Ni har ju sett bilden på Wanja, som minsann inte alls vill bli av med sin post. Tvärtom slåss hon. En riktig pantertant. Så har hon också panterfläckig krage på den i övrigt glatt blommiga överdelen, ett kaxigt plagg från danska designerfirman Eva & Claudi, som säljs i bättre modebutiker.
En topp från E&C kostar ungefär 1500 kronor, en stickad kofta av samma märke det dubbla. Vad får en nyss lågavlönad, numera arbetslös människa för signal av det?
Ylva Thörn, ordförande för ett av LO:s största medlemsförbund Kommunal, satt bredvid Wanja på podiet. Ylva hade valt en annan stil: enkel v-ringad tröja i lila-blå-grått, förmodligen från Kapp-Ahl. Prislappen kan väl ha legat mellan 100 och 150 kronor, det var säkert minst 25 procents rabatt för kunder med MedMera kort, som Coops medlemmar har.
Wanja delar sin förkärlek för E&C med en annan högst offentlig svensk kvinna: Amelia Adamo, som på rader av omslag till sin egen tidning M bär något ur den danska kollektionen. Amelia behöver dock naturligtvis inte betala för sina, en bättre reklamplats kan knappast en designer i en dyrare prisklass få.
Om en LO-ordförande också är ett bra affischnamn i modebranschen är möjligen mera osäkert, åtminstone i kristider.
Och nog kan det tyckas oväntat, men faktum är att jag tror att fru LO har ett och annat att lära av tant Kommunal när det gäller att klä sig så att det passar.
Pantertant kan hon väl vara ändå. Och spara lyxtröjan till privatare stunder.
Copyright Klimakteriehäxan
När Mona Sahlin för några år sedan hade köpt en Toblerone för mycket och kallade till presskonferens för att göra avbön hade hon förmodligen lyssnat på smarta klädråd. Hon kom och bad om ursäkt, i oskuldens vita färg, som underströk avsikten med framträdandet.
Ni har ju sett bilden på Wanja, som minsann inte alls vill bli av med sin post. Tvärtom slåss hon. En riktig pantertant. Så har hon också panterfläckig krage på den i övrigt glatt blommiga överdelen, ett kaxigt plagg från danska designerfirman Eva & Claudi, som säljs i bättre modebutiker.
En topp från E&C kostar ungefär 1500 kronor, en stickad kofta av samma märke det dubbla. Vad får en nyss lågavlönad, numera arbetslös människa för signal av det?
Ylva Thörn, ordförande för ett av LO:s största medlemsförbund Kommunal, satt bredvid Wanja på podiet. Ylva hade valt en annan stil: enkel v-ringad tröja i lila-blå-grått, förmodligen från Kapp-Ahl. Prislappen kan väl ha legat mellan 100 och 150 kronor, det var säkert minst 25 procents rabatt för kunder med MedMera kort, som Coops medlemmar har.
Wanja delar sin förkärlek för E&C med en annan högst offentlig svensk kvinna: Amelia Adamo, som på rader av omslag till sin egen tidning M bär något ur den danska kollektionen. Amelia behöver dock naturligtvis inte betala för sina, en bättre reklamplats kan knappast en designer i en dyrare prisklass få.
Om en LO-ordförande också är ett bra affischnamn i modebranschen är möjligen mera osäkert, åtminstone i kristider.
Och nog kan det tyckas oväntat, men faktum är att jag tror att fru LO har ett och annat att lära av tant Kommunal när det gäller att klä sig så att det passar.
Pantertant kan hon väl vara ändå. Och spara lyxtröjan till privatare stunder.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, april 07, 2009
Också en topplista
503 män, mellan 40 och 60 år gamla, har svarat när tidningen Tara bett dem lista vilka förändringar de helst vill se hos sina kvinnor.
Listan har ett visst intresse. Eller vad säger ni?! För även om det inte är tusentals karlar som gett uttryck för sin uppfattning ger den säkert ändå en hyfsad indikation på läget.
Så här ser den ut, topplistan över det männen tycker att vi kvinnor skulle behöva ändra på:
1. Var mer nöjd med dig själv
2. Överraska mig någon gång
3. Sluta klaga på mig
4. Fråga mig hur jag vill ha det i sängen
5. Skratta mer åt mina skämt
6. Börja träna så du får en snyggare kropp
7. Var sexigare
8. Var bättre på att uppvakta mig
9. Var bättre på att prata om vår relation
10. Var smartare
Tja, där fick man något att tänka på.
55 procent av herrarna står t ex bakom punkt 1 på listan, som eventuellt är lite lätt överraskande.
Fast en tanke slår mig: om man hade bett kvinnor berätta vad de helst ville att deras män skulle ändra på – skulle inte den listan ha kunnat bli väldigt väldigt snarlik? Möjligen med undantag för punkt 5.
Vi får väl jobba på saken, var och en från sitt håll …
Copyright Klimakteriehäxan
Listan har ett visst intresse. Eller vad säger ni?! För även om det inte är tusentals karlar som gett uttryck för sin uppfattning ger den säkert ändå en hyfsad indikation på läget.
Så här ser den ut, topplistan över det männen tycker att vi kvinnor skulle behöva ändra på:
1. Var mer nöjd med dig själv
2. Överraska mig någon gång
3. Sluta klaga på mig
4. Fråga mig hur jag vill ha det i sängen
5. Skratta mer åt mina skämt
6. Börja träna så du får en snyggare kropp
7. Var sexigare
8. Var bättre på att uppvakta mig
9. Var bättre på att prata om vår relation
10. Var smartare
Tja, där fick man något att tänka på.
55 procent av herrarna står t ex bakom punkt 1 på listan, som eventuellt är lite lätt överraskande.
Fast en tanke slår mig: om man hade bett kvinnor berätta vad de helst ville att deras män skulle ändra på – skulle inte den listan ha kunnat bli väldigt väldigt snarlik? Möjligen med undantag för punkt 5.
Vi får väl jobba på saken, var och en från sitt håll …
Copyright Klimakteriehäxan
Tisdagstema: Vardagslyx
Vardagslyx - å så självklart att välja! Blommor! Alltid blommor! Hjälper mot allt: ostädade rum, dåligt humör, alla sorters motgångar. Egentligen vill jag inte alls kalla det för lyx utan snarare något livsnödvändigt. Men ändå.
Fler bilder på tisdagstemat här.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler bilder på tisdagstemat här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 06, 2009
Gamla och nya trasor
”Äsch, den gamla trasan!”
Känner du igen det svaret när du gett en uppskattande kommentar om någons klädsel?
Nästa gång skulle det, åtminstone i teorin, kunna bytas ut mot ett ”Äsch, den nya trasan!”
För nu är det dags för ännu ett ständigt återkommande vårtecken: modereportagen som förkunnar att jeans är omistligt. Som om det skulle vara en nyhet! Vi som kliver i kläderna dag efter dag, vi är glada och tacksamma att jeansen uppfunnits. Och vi är inte hysteriskt intresserade av rådande trend. Vi kan faktiskt fortsätta i gamla, väl invanda brallor.
Men så är det ett trick till som ska väcka köplusten. Tricket dyker upp med jämna och ojämna mellanrum. I vår är det tydligen dags igen.
Jeansen ska vara ”trashade”. Vilket betyder trasiga. Jättetrasiga. Folk kan köpa ett par hela och få dem ”trashade” i butiken, efter egen smak. Det är till och med gratis – ja, jeansen kostar förstås en hacka, men man har sönder dem åt kunden utan att det kostar extra.
Nu är inte det här ett enda dugg nytt heller. Färdigslitna jeans har varit eftertraktade förr. Ibland har de varit sandtvättade, ibland fransiga, ibland med hål. Som den här våren.
Själv har jag – naturligtvis – aldrig haft ett par byxor som köpts i slitet skick. Och jag vet väldigt väl varför. Det är inte ens en ålders/tantgrej.
Jag bodde i ett par år i Centralamerika. Träffade massor med människor, många unga, precis som jag var. Väldigt många var fattiga. Kläder var det ont om. De som fanns användes ständigt, slets tills de ramlade av kroppen. När plaggen tvättades åkte de på igen, knappt torra.
Tillbaka i Sverige mötte jag de moderiktiga, trasiga jeansen, dittills okända för mig. De satt på var och varannan människa.
Och allt jag kunde tänka på var hur lycklig man skulle ha varit på andra sidan havet över ett par nya, hela, jeans. Hur fullständigt omöjligt det skulle ha varit att förklara varför svenska jämnåriga gick omkring i kläder som var trasiga redan när de köptes.
Så om man nu skulle råka kommentera ett par sprillans nya jeans (kanske inte så troligt, men ändå) kan svaret, helt korrekt, bli:
”Äsch, den här nya trasan”.
I alla fall om slitaget är ett modeplus.
Copyright Klimakteriehäxan
Känner du igen det svaret när du gett en uppskattande kommentar om någons klädsel?
Nästa gång skulle det, åtminstone i teorin, kunna bytas ut mot ett ”Äsch, den nya trasan!”
För nu är det dags för ännu ett ständigt återkommande vårtecken: modereportagen som förkunnar att jeans är omistligt. Som om det skulle vara en nyhet! Vi som kliver i kläderna dag efter dag, vi är glada och tacksamma att jeansen uppfunnits. Och vi är inte hysteriskt intresserade av rådande trend. Vi kan faktiskt fortsätta i gamla, väl invanda brallor.
Men så är det ett trick till som ska väcka köplusten. Tricket dyker upp med jämna och ojämna mellanrum. I vår är det tydligen dags igen.
Jeansen ska vara ”trashade”. Vilket betyder trasiga. Jättetrasiga. Folk kan köpa ett par hela och få dem ”trashade” i butiken, efter egen smak. Det är till och med gratis – ja, jeansen kostar förstås en hacka, men man har sönder dem åt kunden utan att det kostar extra.
Nu är inte det här ett enda dugg nytt heller. Färdigslitna jeans har varit eftertraktade förr. Ibland har de varit sandtvättade, ibland fransiga, ibland med hål. Som den här våren.
Själv har jag – naturligtvis – aldrig haft ett par byxor som köpts i slitet skick. Och jag vet väldigt väl varför. Det är inte ens en ålders/tantgrej.
Jag bodde i ett par år i Centralamerika. Träffade massor med människor, många unga, precis som jag var. Väldigt många var fattiga. Kläder var det ont om. De som fanns användes ständigt, slets tills de ramlade av kroppen. När plaggen tvättades åkte de på igen, knappt torra.
Tillbaka i Sverige mötte jag de moderiktiga, trasiga jeansen, dittills okända för mig. De satt på var och varannan människa.
Och allt jag kunde tänka på var hur lycklig man skulle ha varit på andra sidan havet över ett par nya, hela, jeans. Hur fullständigt omöjligt det skulle ha varit att förklara varför svenska jämnåriga gick omkring i kläder som var trasiga redan när de köptes.
Så om man nu skulle råka kommentera ett par sprillans nya jeans (kanske inte så troligt, men ändå) kan svaret, helt korrekt, bli:
”Äsch, den här nya trasan”.
I alla fall om slitaget är ett modeplus.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 04, 2009
Vår dag i dag - en vårdag!
Tänk ändå hur fort det kan gå!
Som genom ett trollslag dyker de upp: kanotisterna, barbeningarna, vandrarna klädda i bara ett litet linne, picknickarna, solbadarna, glassätarna! Visst, fortfarande finns det yllemössor, pälskragar och långa halsdukar i bilden, men det är de där nyutsprungna man lägger märke till.
Som yrvakna insekter i gul krokus, som knoppar sprängfyllda av livslust, som säsongens första jordgubbsnjutare, som den äntligen isfria vattenytan.
Vår dag i dag - en riktig vårdag!
Copyright Klimakteriehäxan
Som genom ett trollslag dyker de upp: kanotisterna, barbeningarna, vandrarna klädda i bara ett litet linne, picknickarna, solbadarna, glassätarna! Visst, fortfarande finns det yllemössor, pälskragar och långa halsdukar i bilden, men det är de där nyutsprungna man lägger märke till.
Som yrvakna insekter i gul krokus, som knoppar sprängfyllda av livslust, som säsongens första jordgubbsnjutare, som den äntligen isfria vattenytan.
Vår dag i dag - en riktig vårdag!
Copyright Klimakteriehäxan
Vår-twitter
Inatt sjöng fåglarna så högt att jag blev tvungen att stänga fönstret.
Twitter sprider sig. Och i den naturliga formen är det underbart!
Ovanstående skulle ha kunnat vara mitt livs allra första twitter-meddelande. Det är 135 nedslag långt, inklusive blanksteg. Gränsen för att twittra är 140. Men nej, jag ska inte utöka min repertoar på nätet med minibloggning, det räcker så bra som det är.
Fast OM jag vore twittrare (ja ni vet ju redan att ”twitter” på engelska betyder kvittra) så skulle mitt andra budskap kunna vara:
Nu måste jag ta mig ut, mitt i solen och kvittret. Låter er andra twittra vidare! (81 nedslag).
Trevlig vårlördag!
Copyright Klimakteriehäxan
Twitter sprider sig. Och i den naturliga formen är det underbart!
Ovanstående skulle ha kunnat vara mitt livs allra första twitter-meddelande. Det är 135 nedslag långt, inklusive blanksteg. Gränsen för att twittra är 140. Men nej, jag ska inte utöka min repertoar på nätet med minibloggning, det räcker så bra som det är.
Fast OM jag vore twittrare (ja ni vet ju redan att ”twitter” på engelska betyder kvittra) så skulle mitt andra budskap kunna vara:
Nu måste jag ta mig ut, mitt i solen och kvittret. Låter er andra twittra vidare! (81 nedslag).
Trevlig vårlördag!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, april 03, 2009
Det sätter spår ...
torsdag, april 02, 2009
Dagsnotering 1: Somliga sover gott
Ännu en historisk dag närmar sig sitt slut.
Historisk?
Jovisst, självklart.
Torsdagen den 2 april 2009 försov sig nämligen Maud Olofsson för allra första gången. Centerledaren och näringslivsministern skulle ha varit med i morgonteve. Men hon kom aldrig och tog sin reserverade plats i TV4-soffan. Hon sov i stället vidare i sin säng.
Och hennes pressekreterare låter meddela, att det har aldrig hänt förut.
F-n tro´t, sa redan Rellingen. Vi andra, hur plikttrogna och duktiga vi än må vara, har nog utan undantag försovit oss någon gång före 53 års ålder ...
Maud, hur har du burit dig åt?
Copyright Klimakteriehäxan
Historisk?
Jovisst, självklart.
Torsdagen den 2 april 2009 försov sig nämligen Maud Olofsson för allra första gången. Centerledaren och näringslivsministern skulle ha varit med i morgonteve. Men hon kom aldrig och tog sin reserverade plats i TV4-soffan. Hon sov i stället vidare i sin säng.
Och hennes pressekreterare låter meddela, att det har aldrig hänt förut.
F-n tro´t, sa redan Rellingen. Vi andra, hur plikttrogna och duktiga vi än må vara, har nog utan undantag försovit oss någon gång före 53 års ålder ...
Maud, hur har du burit dig åt?
Copyright Klimakteriehäxan
Dagsnotering 2: barn och böcker hör ihop
I dag är det barnbokens dag.
Fast det borde det ju vara alla dagar.
Ingen litteratur är egentligen viktigare än böcker för barn. Det börjar antagligen med en pekbok (Lena Anderssons kanin-serie är kanon!), fortsätter med de enklaste högläsningsböckerna (rätt så snart Alfons Åberg av Gunilla Bergström eller "Sagan om det röda äpplet" av Jan Lööf), vidare till kapitelböcker (missa inte "Loranga, Masarin och Dartanjang" av Barbro Lindgren!) och innan man förstår hur det gått till har man, via Astrid Lindgren och en eller annan klassiker, kommit fram till dagen då det passar att plocka fram exempelvis Sigrid Undsets "Kristin Lavransdotter" och sätta i händerna på telningen.
Det går svindlande fort. Men det gäller att börja tidigt. Och se sedan vilken skatt de en gång så små fick med sig, nästan gratis! Barn och böcker hör ihop.
Länge leve barnboken, hurra, hurra, hurra, hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
Fast det borde det ju vara alla dagar.
Ingen litteratur är egentligen viktigare än böcker för barn. Det börjar antagligen med en pekbok (Lena Anderssons kanin-serie är kanon!), fortsätter med de enklaste högläsningsböckerna (rätt så snart Alfons Åberg av Gunilla Bergström eller "Sagan om det röda äpplet" av Jan Lööf), vidare till kapitelböcker (missa inte "Loranga, Masarin och Dartanjang" av Barbro Lindgren!) och innan man förstår hur det gått till har man, via Astrid Lindgren och en eller annan klassiker, kommit fram till dagen då det passar att plocka fram exempelvis Sigrid Undsets "Kristin Lavransdotter" och sätta i händerna på telningen.
Det går svindlande fort. Men det gäller att börja tidigt. Och se sedan vilken skatt de en gång så små fick med sig, nästan gratis! Barn och böcker hör ihop.
Länge leve barnboken, hurra, hurra, hurra, hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 01, 2009
I glashus
Man ska inte kasta sten om man sitter i glashus.
Men nu har jag gjort det. En liten sten, i ett jättestort glashus ... men ändå ...
Vi satt och småskvallrade lite. Om folk. Om sådana man känner lite grand, sådana man känner lite mer, och några man egentligen inte känner alls.
Plötsligt hör jag mig själv säga:
-Har ni tänkt på en sak?! Hon, som alltid varit så snygg, så GAMMAL hon har blivit!
Någon fyllde i:
-Hon klär sig verkligen som en gumma. Brunt, med snäv kjol i tantlängd.
-Tjocka strumpor. Skor i kärringmodell, plussade en annan på.
-Om hon sminkade sig lite som förr skulle det vara bättre, bidrog nästa med.
Då ringde ändå en liten varningsklocka i det stora glashuset.
Vi släppte våra stenar, bytte alltså samtalsämne.
För egentligen kunde det där replikskiftet ha handlat om vem som helst av oss.
Glashus ska man ju inte ha heller, de drar för mycket energi och blir en påfrestning på miljön.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu har jag gjort det. En liten sten, i ett jättestort glashus ... men ändå ...
Vi satt och småskvallrade lite. Om folk. Om sådana man känner lite grand, sådana man känner lite mer, och några man egentligen inte känner alls.
Plötsligt hör jag mig själv säga:
-Har ni tänkt på en sak?! Hon, som alltid varit så snygg, så GAMMAL hon har blivit!
Någon fyllde i:
-Hon klär sig verkligen som en gumma. Brunt, med snäv kjol i tantlängd.
-Tjocka strumpor. Skor i kärringmodell, plussade en annan på.
-Om hon sminkade sig lite som förr skulle det vara bättre, bidrog nästa med.
Då ringde ändå en liten varningsklocka i det stora glashuset.
Vi släppte våra stenar, bytte alltså samtalsämne.
För egentligen kunde det där replikskiftet ha handlat om vem som helst av oss.
Glashus ska man ju inte ha heller, de drar för mycket energi och blir en påfrestning på miljön.
Copyright Klimakteriehäxan