Alla kan sjunga

Det finns körer till vilka vem som helst är välkommen, vem som helst, utan hänsyn till tonsäkerhet och rytmkänsla.

Utan tvekan svingar de där körsångarna sig till musikens högsta höjder, i glädjen över att sjunga tillsammans – det låter förvånansvärt ofta riktigt bra, det har jag fått klart för mig.
Och att ”sången ädla känslor föder”, det vet vi ju var och en.
Men den kör som bjudit mig på påskkonsert slår alla andra, proffs eller amatörer, spelar ingen roll.

Jag sitter på trappan i Barndomslandet, i stekande sommarsol, trots att isen på sjön fortfarande envist biter sig fast i vassruggarna, vägrar släppa taget.
Sångaruppvaktningen som bjuds är utan motstycke. Varför har jag inte lärt mig mer om fåglar, så att jag skulle kunna identifiera fler än de allra vanligaste lätena? Var kommer de ifrån, allihop, de som nu är så jublande glada över att vintern äntligen är slut? Hur hittar de hit? Tänk om det kommer en riktig köldknäpp trots allt, klarar de sig då?

Inga som helst bekymmer vilar över körmedlemmarna. Det drillar, kvittrar, kluckar, kvillrar, visslar, piper och sjunger i varenda trädkrona. Förunderligt vackert är det, musik som ingen kan skriva ned på ett notblad, inte heller något lika fantastiskt i musikväg har skapats eller kommer någonsin att skapas av en människa.

Riktigt lika njutbart är det inte när hackspetten sätter igång i lönnen utanför mitt sovrumsfönster i dagbräckningen, men det går inte att göra särskilt mycket åt saken.
Sädesärlan vippar omkring till frukost, en ensam trana flyger över, en snöskata hackar optimistiskt efter något ätbart i jord där tjälen nyss drog sig tillbaka. Titta, en bofink!
Och hela tiden pågår den, körsången som är så svindlande vacker.
Alla kan sjunga!

Copyright Klimakteriehäxan