En dag när Sonen fortfarande förflyttade sig medelst en kombination av krypning och hasning kom Maken hem med ett tekniskt nyförvärv.
Han hade köpt en videokamera och föreslog att jag skulle använda en del av mammaledigheten till att föreviga vår förstföddes utveckling och ständigt nya färdigheter.
Sagt och gjort. Jag låg lika mycket på golvet som det lilla barnet. Men han plåtades också när han åt, gäspade, sov, nös, log, grät, drog närgångna människor i näsan – kort sagt, han var ständigt föremål för min uppmärksamhet. Jag vande mig liksom vid att se honom i tv-format, inramad och klar, genom kamerans sökare.
Den mirakulösa utveckling som barnet genomgick fyllde videokassett på videokassett. Kameran var en VHS, bara att sätta bandet i spelaren och återuppleva de dyrbara ögonblicken när Sonen gick utan stöd, när han sa något identifierbart, när han fick födelsedagstårta. Vi tröttnade aldrig på att fotografera honom, han protesterade inte. Det blev helt enkelt ganska många band – en hylla full.
Och när den förstfödde plötsligt hade blivit Storebror fortsatte vi. Det blev julaftnar, tjocka släkten, sång, lussetåg, dagisavslutning, rephoppning på gården – allt i VHS-format. Videohyllan fortsatte att växa. Så småningom bytte vi kamera, till en liten rackare med mycket mindre kassetter. Sonen och Dottern var våra Stjärnor, spontana aktörer i gyllene ögonblick.
Men så kom dagen när utvecklingen inte bara hade kommit ikapp oss, den hade sprungit om oss. Allt skulle man ha på dvd. Maken inledde transformeringen, men enkelt var det inte. Ett problem var också att varje gång man skulle förvandla ett band till något digitalt blev vi sittande, för de där fullständigt förtjusande små liven gick det ju inte att slita blicken från, inte ens snabbspola …
Nu är dvd inte mycket att hurra för heller. Och det känns som att det är lika bra att ge upp, för hur vi än må anstränga oss för att bevara våra minnen med modern teknik verkar det vara som förgjort. Vi är i otakt med tiden.
Än så länge har vi dock en VHS-maskin som fortsätter att fungera.
Och en sak är klar: den där kameran var en klok investering. För råkar vi trycka igång ett band blir vi än i dag helt fascinerade, timvis: ohhhh så härligt det var!
Kanske får de små filmstjärnorna en vacker dag själva försöka ordna över allt till en hanterlig teknik om de vill se sig själva i livets startskede. Precis som folk som ägnat kraft och möda åt att göra videoband av gamla super-8-filmer …
Till ingen nytta i modern tid.
Ibland är det jobbigt med utveckling!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag ler stort!
SvaraRaderaVi hade ingen videokamera när barnen var små, men svågern tog några Super-8-filmer som vi har på video, ljudlösa (där vårt bröllop är inklippt, lika ljudlöst det)
Men barnbarnet har vi på film och foto... ojojoj... hon har inte gjort en grimas som inte mormorazzi fotat. Och hur det ska sparas vete katten. Nu har jag sett att man kan göra enstaka böcker, print-on-demand, så jag planerar att förära det lilla livet en sån. Ljudfilerna går ju inte in där, men jag får väl hoppas att de går att spara ett tag ändå.
Maken har börjat lägga över video på dvd - men det blir som hos er... "näe... kommer du ihåg... åååååå"
jag har lådorna fulla med foton, men lyckades aldrig filma våra fyra underverk, jag var lite ledsen för det, men ska tydligen inte vara det. Barnbarnet blir filmad av dottern, men jag vet inte i vilken format..
SvaraRaderaOch plödsligt finns vi alla på youtube för allmän beskådan världen över... ;)
SvaraRaderaJa, det är invecklat att utvecklas:)
SvaraRaderaSnart ligger vi live 24/7 på kvarterets webbkamera så vi kan hålla koll på våra inhägnade bostäder..
Det är omöjligt att hinna i fatt tekniken. Faran är att vår kunskap kommer att bli oåtkomlig för senare genarationer om vi inte samtidigt dokumenterar kunskapen om hur vår kunskap en gång i tiden lagrades.
SvaraRadera(Ibland är det svårt att uttrycka sig kortfattat)
Tekniken utvecklas snabbare än vi hinner med, så är det bara.
SvaraRaderaJag har två kartonger i källaren, de är fulla med dia-bilder, från de viktigaste händelserna i vårt liv under 20 år. Mycket att titta på...
Det blir sällan eller aldrig att man plockar fram allt, riggar upp filmduk och bänkar sig för en dia-afton. Latmasken har rotat sig i ryggen.
Personligen är jag hur som helst rätt nöjd över att inte ha hamnat på Youtube i nån mindre smickrande situation. Än. Vem vet vad som kommer ...
SvaraRadera