Kackerlacksjakt

Har du sett kackerlackor i ditt hem?
Svenska Dagbladet har ställt frågan till sina läsare.
Bakgrunden är att de där äckliga insekterna bevisligen flyttat in i allt fler svenska bostäder, oinbjudna husdjur som är gruvligt svåra att bli av med om de en gång bestämt sig för att trivas – och deras krav på trivselfaktorer är inte höga.

Jag vet hur det är att bo tillsammans med kackerlackor. Det är faktiskt vedervärdigt. Visst, de är inte ”farliga”. Det hjälper inte, den avsky de väcker hos mig vet inga gränser. I flera år har jag kamperat ihop med dem, oftast av den större, brunaktiga sorten (som bilden fast oftast större). Ibland kan de rent av komma flygande emot en – ett luftangrepp som ofelbart får mig att gallskrika (jo jo, jag VET ju att de inte är ”farliga”).

Men jag är inte en av de knappt 3000 personer som svarat på tidningens nätfråga, och det beror inte enbart på min generellt avoga inställning till den sortens opinionssonderingar. Nej, saken är den att jag inte riktigt vet vad jag ska svara.
För jag har inte sett kackerlackOR i mitt (svenska) hem. Men jag har sett EN kackerlacka.

Två gånger har jag flyttat hem till Sverige från kackerlacksland. Båda gångerna har jag varit otroligt medveten om risken att en eller annan fripassagerare skulle ha följt med i någon kartong. Med ängsliga ögon har jag övervakat både ner- och uppackning, hjälpsamma kamrater har ansett min oro gränsa till hysteri.

Det var efter andra hemresan det hände. Jag och Maken satt mitt emot varandra vid köksbordet och åt middag när jag spärrade upp ögonen och hojtade:
-DÄR! EN KACKIS!
Maken vände sig om – men har man umgåtts med de där krypen vet man att det går undan. Naturligtvis såg han inget, avfärdade mitt larm som fantasi och återgick till maten.

Nu är det så att även om jag inte alltid är den mest uppmärksamma människan på jorden, så har jag en infernaliskt säker blick för två företeelser: spindlar och kackerlackor. Jag ser dem, det bara är så. Och jag visste att jag denna gång hade sett en kackis i full karriär. Men borta var den igen.

Det gick någon dag innan vår inneboende dristade sig fram på golvet igen.
-DÄR! DÄR ÄR DEN!!! illtjöt jag på nytt.
Maken suckade. För han såg ju inget, den gången heller. Först vid det tredje tillfället kunde vi ta upp jakten, för då hann den inte gömma sig. Även min man insåg faktum. Djuret tog sin tillflykt in i en garderob, men där mötte den en sopkvast med vilken den avrättades, skoningslöst.

Fast inte kan man dra en lättnadens suck bara för att man har lyckats ha ihjäl en kackerlacka. Normalt sett kommer de i drivor, invaderar varje skrymsle, förökar sig av hjärtans lust, alldeles ohejdbart.

I veckor, ja månader, kollade jag varje gång jag drog ut en låda, öppnade en dörr till ett skåp. Vi var nyinflyttade i det stora huset, tänk om vi skulle ha dragit in skadedjur? Tänk om alla grannar skulle tvingas anlita Anticimex? Tänk om vi aldrig skulle bli av med … tänk om …

Nu hade jag nog mer tur än någon annan människa någonsin haft, åtminstone i kackerlackssammanhang. Vår fripassagerare måste ha varit ensam och av hankön. För aldrig mer dök det upp någon kackerlacka, grannarna är fortfarande tjugo år senare lyckligt ovetande om hur nära katastrofen var.

Alltså kan jag inte sanningsenligt svara på den där webbfrågan om jag hade sett kackerlackOR hemma (sju procent av de som svarat hade gjort det).
Eftersom svaret i mitt fall var: ja, EN kackerlacka.
Och om jag aldrig mer ser en, någonsin, någonstans, skulle jag vara ytterst tacksam.

Copyright Klimakteriehäxan

PS I USA finns en storsäljare i hyllan för bekämpningsmedel. ”The Cockroach Motel” – kackerlacksmotellet – står det på kartongen. Inuti lådan finns något som kackisar gillar, men som de dör av. Alltså lockas de in för en sista måltid. Devisen för det lilla motellet är anslående: ”They always check in. They never check out.”

PS 2 Faktum är att man bör ha koll även på den vanliga resväskan om man besökt kackerlackstrakter! Tänk på det!