Knäck i lurarna? Eller bara musik?

Dottern hade varit på vift i nästan en vecka när jag hörde henne sätta nyckeln i ytterdörren. Jag väntade fem sekunder, sen ropade jag: Hej! Välkommen hem!
Inget svar.
Jag hojtade, lite högre den gången, ifall hon kanske skramlade med bagaget eller så: HEJ OCH VÄLKOMMEN HEM IGEN!
Noll reaktion. Konstigt.

Jag reste mig upp från stolen där jag satt och gick för att titta vad som stod på. Jo, där var hon ju, visserligen med ryggen åt mig, men ändå. Nu använde jag snäppet större bokstäver:
HEJ SA JAG! VÄLKOMMEN HEM! HAR DU BLIVIT DÖV?

Just när jag vrålade de sista orden såg jag hur hon tog ut något ur örat. Hon hoppade högt. Snurrade runt.
-Varför skriker du? Tror du jag är döv?

Jo, jag hade ju haft en misstanke åt det hållet de senaste trettio sekunderna. Men naturligtvis hörde inte Dottern ett pip därför att hon hade Musik i öronen, en effektiv mur mot omvärlden. Det som är så vanligt – jag borde ha fattat.

För så är det ju numera: det verkar råda en allmän och djupgående rädsla för tystnad. Man ska oavbrutet ha radio eller favoritbandet i öronen. Fast det kan naturligtvis bytas ut mot ett mobilsamtal, som knappt hinner fram till ”hej då” förrän musiken är i gång igen. Det gäller på bussen, hemma, på jobbet. Ja till och med finns det galningar som cyklar med högsta volym dånande i öronen, stendöva för trafikens ljud, som faktiskt kan överbringa en hel del information, vilket kan vara rent av livsavgörande ibland.

Och ser man sig om på staden eller i den där bussen är det inte bara människor med de diskreta små snäckorna i öronen som är avskärmade från oss andra. Många har också utvecklat en sorts släktskap med Musse Pigg. För lite så ser det ut om man sätter på sig ett par rejäla hörlurar. Antagligen med bättre ljud. I bästa fall läcker de dessutom mindre än de små – det är faktiskt rysligt irriterande att hamna i närheten av den som lyssnar på hårdrock med hög volym, vilket gör att trummor eller andra rytminstrument ofelbart hörs ut till oss andra, som inte har knäck i lurarna.

Jag har naturligtvis inget emot att folk lyssnar på musik. I bilen och solstolen är hörböcker en tillgång. Och det händer att jag lyssnar på eko-nyheterna i P 1 via mobilen. Men i grund och botten har jag kommit fram till, att i de få vilopauser vi har fungerar inget bättre än tystnad. Och ska den brytas ska det vara av naturens ljud: vågskvalp, lövprassel, koltrastens aria, vindsus, skrattande barn.

Fast det är klart, lika väl som att man kan köpa en brinnande brasa till sin tv-skärm, lika väl kan man kanske köpa vågskvalp till sin Ipod. Och i så fall faller ju mina synpunkter på Musse Piggs mänskliga släktingar platt till marken.