Om tatueringar tycker jag mycket, framför allt inte.Det handlar om kroppsmissbruk.
Blir direkt sorgsen när jag ser unga vackra människor som låtit förstöra stora delar av sin kropp med diverse obskyra teckningar ingraverade i huden, det kan vara så kallade tribal-motiv (som åtminstone har en viss kulturell innebörd i befolkningsgrupper väldigt långt från Hässleholm) eller ett kladdigt varghuvud eller ett Karl-Alfred-inspirerat mönster med tro, hopp och kärlek som tema. Och så här års tvingas vi se hela provkartan, vare sig vi vill eller inte.
Oavsett vem personen är och hur hans/hennes tatuering ser ut vet jag att den där ”utsmyckningen” har kostat en rejäl hacka, pengar som garanterat kunde ha använts till något roligare eller nyttigare eller rent av både-och.
Och precis lika oberoende av hur resultatet ter sig tänker jag alltid: Hoppas det gjorde ont! För på något sätt tycker jag de ska straffas, tokarna som inte begriper bättre. Ont lär det göra, det har jag fått bekräftat. Rätt åt dem!
Att ta bort en tatuering är både svårt och jättedyrt, och det är inte alls säkert att det går över huvud taget.
Tänk när det i dag så vältränat rutiga magpaketet med ålderns rätt och tyngdlagens inflytande blivit en betydligt säckigare påse – hur ser då den en gång så coola tatueringen ut?
Tänk när namnet på den mest älskade (exempelvis Alexandra) är passé och den nya heter Li?
Och så vidare.
Men det finns som bekant grader även i helvetet.
Klicka på den här länken och häpna – den går till brittiska tidningen Independent, som bjuder på en bildkavalkad av vad de kallar ”Världens mest bisarra tatueringar”.
Androm till varnagel (hoppas jag)!
Copyright Klimakteriehäxan
Mest förvånad är jag över kvinnor som inte alls bryr sig om kläder eller hår eller utseendet i övrigt, taturerar in ett par delfiner på axeln... det stämmer inte alls med stilen.
SvaraRaderaI övrigt håller jag helt med: det är att förstöra sin kropp. Och jag som fort tröttnar på frisyrer och klädstilar, skulle snart tröttna på att ha en dödskalle på armen.
Jag skriver under på det med. Tatueringar tycker jag inte om.
SvaraRaderaOch jag som gillar min tatuering... Det är en enkel sol och den sitter så att jag alltid kan välja om den skall synas. Utom när bikinin eller baddräkten är på. Om blaffiga tatueringar lite överallt tycker jag däremot inte.
SvaraRaderaOm tatueringar tycker jag inte.
SvaraRaderaHåller med dig, jag känner ingen med tatuering som inte ångrar sig efter 10 till 20 år, men då får man inte säga "vad var det jag sa".
SvaraRaderaTill och med piercing är bättre, för i de flesta fall går det bort.
En bra piercing har jag på min personliga blogg idag. http://www.vomma.se/blogg/?view=plink&id=347
Måste erkänna en sak. Även jag är tatuerad (och det gjorde faktiskt inte specielt ont.) Men vi kan väl vara bloggvänner ändå :)
SvaraRaderaEndera är man för eller emot - i detta finns inga ljumma mittemellan-positioner, tror jag.
SvaraRaderaMonica och Bruno: även solen har ju fläckar, och de lär visst inte heller gå bort ...
Jag känner förvisso fler som, trots fullständigt normalt antal hjärnceller, gjort samma sak. Fast jag kommer aldrig att fatta varför!
Jag har också en tatuering - ett litet bi på ankeln. Och jag tycker om den! Jag valde stället med omsorg - det är inte väldigt iögonenfallande och risken för "häng" är minimal.
SvaraRaderaFast jag tycker heller inte om stora tatueringar!
Nej, du kommer aldrig att fatta varför lika lite som ungdomar inte fattar varför gamla kärringar måste dränka sig i billig parfym.
SvaraRaderaÄr det liklukten man försöker dölja.