Tack för maten, den var god

Kokta i, med eller utan krondill - de var goda. Londongirl ville ha ett tips, jag har bara provat denna enda sorten i år (se nedan), vi tyckte det smakade bra, storleken varierade, klornas innehåll också.

Möjligen hade det varit ännu godare att äta kräftor ur en hink, svenska flodkräftor som inte varit frysta, men jag visste faktiskt inte när vi skulle ha vår lilla kräftkväll, så jag tordes inte satsa på det.

Rostat bröd, cheddar, brie och cambozola, vitt vin, gurka och körsbärstomater fullbordade det hela. Kvar finns desserten, en alldeles ny variant av äppelkaka som jag uppfann igår kväll ...

Som alltid efter kräftkalas finns den där lilla svedan i läpparna och aningen av slitskador på fingrarna. Men det hör ju till. Och varje gång vi äter kräftor hemma vid köksbordet kommer jag att tänka på första gången Dottern fick smaka. Jag tror att hon var två år.

Jag skalade en stjärt och gav henne, fullt beredd på ett litet barns uppriktigt menade "bläh". Men inte! Hennes ögon lyste av förtjusning!
-Meja kjäfta, mamma, meja kjäfta! bad hon entusiastiskt.
Vilket betydde att hon fick varenda kräftstjärt och mina fingrar blev skinnflådda. Jag fick nöja mig med att suga och försöka hitta något i klorna ...
Idag skalar hon förstås själv och man får ligga i för att hålla takten.

Nu har det blivit dags att se om Linus Thörnblad kommer ihåg hur man hoppar högt.

Cophyright Klimakteriehäxan