Nalle fick stanna hemma

I veckans Bildligt talat bidrog jag med ett foto på den sovande björnen. Då skrev jag också, att en text om denne högt älskade familjemedlem skulle komma. Här är den.
Nalle fick inte följa med till Norge.
Jag lyfte lite på täcket till Dotterns övergivna säng – och där ligger han, ömt nedbäddad, med huvudet på kudden.
Nalle är med ålderns rätt lite tufsig och medfaren, men vad mer kan man begära?

Första gången Dottern och Nalle möttes var den märkesdag i livet när hon skulle sova med de andra barnen på dagis, utan mamma. Vi hade förberett detta så bra vi kunde, men det var lite traumatiskt för oss båda. Det var då jag halade fram mitt trumfkort: Det här är Nalle, han vill gärna sova en stund tillsammans med dig, får han det?

Dottern tittade på honom, såg förstås att han var mjuk och söt, sträckte armarna efter honom, gav mig en hård kram och tryckte sedan Nalle ännu hårdare mot sitt bröst när hon vände mig ryggen och gick in där dagisfröknarna och de andra småttingarna förberedde middagsvilan.

Sedan den dagen har de varit oskiljaktiga. Nalle har flugit till Grekland och Spanien, haft bilsemester på Gotland, hälsat på farmor och mormor, sovit i olika sängar, varit på idrottsläger och pyjamasparty, tryckts ner i den ena väskan efter den andra. Bara en gång var katastrofen nära: vi hade varit i London och halvvägs till flygplatsen på väg hem insåg vi att Nalle inte var med. Han skulle missa flyget – och vad värre var, vi skulle kanske aldrig mer få se honom!

De där restimmarna var hemska. Jag var lika ledsen som den tårögda, hulkande och sorgtyngda Dottern. Knappt hade vi landat förrän jag började mitt spaningsarbete, och min stolthet visste heller inga gränser när jag efter en dryg vecka tvingat hotellpersonalen att leta efter Nalle för femtifjärde gången. Då hittades han och kom hem med posten. Visserligen sa barnet att han luktade ”lite konstigt”, men det gick över.

När Nalle var i tonåren och fortfarande aldrig hade badat föreslog jag lite försynt att vi faktiskt skulle köra honom i tvättmaskinen så att han eventuellt skulle bli så där mjukt luddig och gosig som han en gång varit. Men blicken Dottern gav mig till svar var förintande. Man kör inte sin älskade i tvättmaskin, ens om han är en nallebjörn.

Så obadad är han fortfarande, och jag skulle aldrig våga mig på ens en liten tvätt i dag. De baciller han har, de har han.
Nalle har åtminstone för närvarande en hel säng för sig själv, och det kan han ha gjort sig förtjänt av, efter alla dessa år av trogen tröst och tjänst. Han skulle säkert inte trivas lika bra i Oslo.

Kommer Dottern bara hem igen får han säkert en riktig bamsekram. För jag är säkert på att hon älskar honom fortfarande, trots att han inte fick följa med till Norge. Och när jag saknar henne kan jag ju smyga in i det övergivna rummet och krama Nalle i stället.
Nu stoppar jag om honom ordentligt igen.

Copyright Klimakteriehäxan