Hennes packning var en syn att skåda.Först min allra största resväska, den som kan utökas rejält när man drar upp ett blixtlås runt locket. Sedan en annan resväska, normalstor. Och så en Ikea-kasse, full till brädden. Plus en rejäl axelväska med laptop och lite andra nödvändigheter, någon lös påse och en pryl i varje ficka.
Det var under detta lass hon vacklade mot tåget till Oslo, min utvandrande dotter. Den sammanlagda vikten av väskorna skulle ha ruinerat vilken flygresenär som helst, men på tåg har man ju – än så länge – inga sådana begränsningar.
Tillsammans med två likasinnade finns hon nu på plats i grannlandet.
Nu ska det alltså brytas ny terräng, på norsk grund. Jag tänker på Knut Hamsuns ”Markens gröda”, när Isak och Inger kämpar för sin överlevnad. Riktigt så fungerar det förstås inte en bit in på 2000-talet, även om svenskar säger att ”Norge är den sista Sovjet-staten” (dåvarande näringsministern Björn Rosengren) och försöker få norrmän att bevara sitt lillebrorskomplex gentemot oss svenskar.
Men allt sådant har väl ändå blivit svårare nu, när Fredrik Skavlan krönts till kung i svensk tv, Alexander Rybak är tonårsidol och ”Himmelblå” förgyller måndagkvällarna med feelgood-historier i karg skärgårdsmiljö – och alltihop på norska. Lägg därtill att alla oljemiljarderna gett den norska kronan ett värde som får svenska pengar att krympa flera storlekar.
Bostadsfrågan har i alla fall löst sig, till ett i mina öron hutlöst pris. På jobbfronten verkar det vara ganska lotteriartat: har man tur får man påhugg på restaurang med gott renommé, gäster som är frikostiga med dricks och god mat också till personalen.
Har man mindre tur får man shoppa runt och pröva på lite varjehanda, vilket förstås också kan betyda att man drar en vinstlott i slutändan.
Fast ingen verkar skära guld med täljkniv i Oslo heller, mer än möjligen de som hyr ut sina lägenheter i andra hand till lycksökande svenska ungdomar.
Dottern har dessutom bestämt sig för att pröva den bana jag varnat henne (och alla andra) för å det allra strängaste: telefonförsäljning.
På sin stockholmska ringer hon nu till folk runt om i Norge och erbjuder dem att byta elleverantör. Hon säger att hon har svårt att somna för att de olika villkoren och avtalsklausulerna för elleveranser snurrar i skallen. Du milde tid, sådant är ju komplicerat redan på svenska!
Kan bara skaka misstroget på huvudet och hoppas att hon hittar något bättre. Om inte annat så tänker hon väl om den dag hon råkar ringa en trönder. För då upphör den där förståelsen över gränsen. Trönder är en obegriplig norsk dialekt – och lägg till det något om ett elavtal … Inte utan att man hoppas att det fanns något till tröst i den där jättepackningen.
Men jag tror inte Nalle, som varit med i tjugo år som en oumbärlig vän, fick flytta med den här gången.
Han förstår kanske inte norska.
Eller så ville han bara inte utvandra utan är nöjd ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden används med benäget tillstånd av Dottern.
Intressant och underhållande läsning speciellt för mig med son i Oslo.
SvaraRaderaHyrespriserna är verkligen hutlösa, nu lever de i ett mindre kollektiv några grabbar i stor lägenhet.
Hans packning såg inte riktigt ut så där den dan det begav sig, det mesta (allt) lämnades till förvar i mammas och en del i pappas trygga förvar.
Svenska ungdomar är "deras polacker" fast i Norge är undandtaget att "polackerna kommer efter och städar. Sonen jobbar i byggbranschen och där är det andra som städar efter dem när de rivit. Han jobbar helst med svenskar för enligt honom vill norrmännan mest bara fika och mysa, vilket gör honom frustrerad som vill arbeta. Han säger att dagarna går så långsamt när det är norrmän med i gänget.
Jag kan förstå din önskan om att hon hittar något bättre. Här hemma håller vi på att bli galna på alla telefonförsäljare, vilka tider som helst på dygnet vardag som helgdag. Jag har försökt få sambon att inte vara så fruktansvärt kort och nästan på gränsen till otrevlig för att jag tycker synd om ungdomarna, det är ju oftast låg medelålder.
/Bildgatan-Avs. Margareta
Minns såväl hur det kändes i mitt modershjärta i slutet av 90-talet....fast min dotter tog inte tåget utan flyget till Oslo. Jobbade som aupair och på förskola, dyrt boende i Slemdalen riktning mot Holmenkolmen. Efter en tid tjänade hon gruvligt mycket pengar, hon stortrivdes. Sedan några år tillbaka är hon en hemvändrare, minns Osloåren som några av de bästa åren i hennes 32åriga liv:)
SvaraRaderaHar en son med än så länge lite vaga planer att kanske dra till Norge ett tag. Kanske en bra idé, bättre än att inte ha något att göra här i alla fall. men han har jobb ett tag till hät, och sen får man se vad som händer.
SvaraRaderaMin bild på husen som speglar sig i vattnet (bildligt talat) är fotad i karlskrona. Denna underbart vackra kuststad som mer och mer känns som "min" stad. Älskar att ha havet inpå knuten...
/Maria
så de blir stora
SvaraRaderaMin dotter planerar också att åka till Norge och "rensa fisk". :/
SvaraRaderaHoppas det går bra för henne och att hon har det trevligt och klarar sig utan Nalle!
SvaraRaderaKulsprutan
Nu är ju just inte trøndersk det allra värsta - men stackars jänta om hon råkar på en människa med Stavangerdialekt!!
SvaraRaderaJa,det kostar hutlöst mycket att bo. Det är min pensionsförsäkring - sälja ett hus i Norge och köpa en lägenhet i Göteborg när den tiden kommer!
Ack ja, det är inte bara att hämta en förmögenhet i Oslo, det har vi numera klart för oss. Men jag håller förstås tummarna - det finns ju de som det gått jättebra för!
SvaraRadera