Här vill jag också leka!

Det är – trots allt – inte särskilt ofta jag önskar mig tillbaka till den tid när jag var barn. Den tid när dumheter kunde ursäktas med att man inte vet bättre, den tid när folk alltid kunde säga ”vänta får du se, det blir enklare sen”, den tid när man kunde ta för sig och det tolererades på grund av ens låga ålder, den tid när framtiden var oändlig och livets realiteter tämligen avlägsna.

Men när jag kommer till Heron City, ett tämligen förskräckligt affärs- och nöjescentrum söder om Stockholm, då vill jag vara barn igen.
För alldeles innanför huvudentrén i detta jättestora komplex finns en attraktion som jag älskar: den interaktiva fontänen.

Besökarna fattar posto vid stora knappar längs bassängens sida. Och sedan beror fontänens uppförande på vilken knapp man väljer att klämma till och hur hårt och länge man trycker.
Högt far vattenstrålarna, dropparna studsar, det plaskar härligt och jag tycker det är fantastiskt!

Det finns dock ett problem: inte bara barnet i mig älskar att stå där och diktatoriskt bestämma över vattnets göranden och låtanden. Praktiskt taget alla andra ungar är lika förtjusta, förmodligen också många av deras föräldrar, även om de till skillnad från mig inte erkänner det öppet.

Så där blir jag stående, i förtvivlad förhoppning om att någon mamma eller pappa ska få nog och lyfta bort sin telning så att jag kan komma åt en av knapparna en aldrig så liten stund. Det händer inte, för det finns alltid ett annat barn i kö. Och nog för att jag skulle kunna knuffa bort en unge, det är jag tillräckligt stor och stark för – men där säger ändå något ifrån och stoppar det där barnet inom mig, det som inget hellre vill än att leka med fontänen …

Vilken tur då att jag faktiskt kommit åt att pröva, en tidig eftermiddag för länge sedan när Heron City var så gott som öde.

Copyright Klimakteriehäxan