Liten skörd är också en skörd

Jag fattade ett beslut i morse. Det var dags att skörda.
Hela andra halvan av sommaren har vår balkong varit blockerad av tomatplantor, som växt och brett ut sig så att det stått härliga till.
Den sista tiden har jag bäddat in dem i fleece på kvällen – vi har haft nattfrost åtminstone en gång redan.

Nu hade de slutat dricka vattnet jag pliktskyldigast serverat. Bladen såg allt ledsnare ut, gulare och torrare för varje dag.
Men tomaterna, de fanns ju där. De flesta gröna, visserligen – har ingen kunnat lära dem, få in i tomatgenerna, att vi i Sverige inte har varmt och sol när vi kommit halvvägs in i oktober?

Så det blev skördetid, och tomaterna, i hela färgskalan från ärtgrönt via gult och försiktigt orange till ganska rött, ligger nu och väntar på att bli uppätna. Faktum kvarstår: de smakar superbt.

Men jag hade en annan skörd att ta vara på också.
Så här i efterhand vet jag att allt var fel, men det var bara en ingivelse som gjorde att jag, i stället för att slänga den där vitlöken som börjat gro, bände isär klyftorna och körde ner dem i en kruka en dag på vårvintern.

Länge stod de inomhus. De grodde, det såg man. De fick för mycket vatten, det såg man också när några lökbitar saka övergick i mögelgrönt.
Fast några tappra överlevde och skickade upp späda men fina blad. Så när dagarna blev varmare fick vitlökskrukan flytta ut på balkongen och göra tomaterna sällskap.

Att det inte skulle bli någon skörd att dela med sig av, det insåg jag tidigt. Stundtals betvivlade jag att det skulle bli något över huvud taget.
Men se: jag har plockat egenhändigt odlad vitlök!
För att ni ska inse hur stora, det vill säga små, de är har jag lagt en tändsticka på fatet som jämförelseobjekt. Visst är de söta, min lökar?

Återstår bara en fråga: Vad i all världen kan man göra med så pyttesmå vitlökar? Fast näns jag bara sätta kniven i dem löser det sig väl.
Om man inte skulle ta dem till örhängen eller något …

Visst, numera vet jag att vitlök planteras på hösten, kräver djup jord och mycket kärlek för att så småningom tas upp, vita och knubbiga, efter ett helt år utan dagsljus.
Som mina, som åtminstone fått en hel del kärlek, blir de i alla fall inte. Och en liten skörd är också en skörd, det må gälla både tomater och vitlök!

Copyright Klimakteriehäxan