Sista dansen

Hamnade på teater i går kväll, en föreställning som jag tänkt se länge - framför allt för skådespelarnas skull.

För när en trio som Meta Velander, 85, Yvonne Lombard, 80, och Meg Westergren, 77, kliver in på en scen brukar det per automatik bli sevärt, ja snudd på teaterhistoria.
De tre, Stockholms Stadsteaters grand old ladies, har huvudroller i "Sista dansen", skriven av Carin Mannheimer och rosad av kritikerna.

Och nog är det bra alltid. Men jag kunde inte delta när resten av publiken hade hörbart roligt. Skrattet fastnade.
Här finns de alla, typfigurerna på hemmet för äldre och inte riktigt friska: förvirrade, argsinta, sorgsna, ensamma människor som ibland lever i sin egen värld, som inte känner igen sina barn eller som ljuger om dem för att få allt att låta lite bättre.

En dotter lämnar in mamma (Meg Westergren) för omsorg, för tanten har tappat orienteringen i tillvaron: hon springer ut på nätterna i bara linnet, hon kissar på sig ibland och hon minns inte att maken faktiskt är död. Yvonne Lombards rollfigur håller skenet uppe, med vackra kläder och guldskor, men den där sonen som tycks vara så framgångsrik och upptagen, han skjuter bara upp sina besök - tills han äntligen dyker upp, på mammas födelsedag. Då är han berusad ("dyngrak" konstaterar Meta Velander lakoniskt) och är egentligen bara ute efter att hämta pengar.

Damerna har manligt sällskap, skröpliga farbröder allihop. En är sexfixerad, en pratar bara om blommor, en kan inte prata alls, en sysslar oavbrutet med att planera sin begravning. Och personalen har fullt upp. När doktorn äntligen kommer springer hon så att den vita rocken fladdrar, hon stannar inte alls utan hojtar snabbt "jag är bara vikarie" och sedan är hon borta.

Tyvärr tror jag att den här skildringen av livet så som det ter sig för alltför många gamla är väldigt likt verkligheten. Alldeles för likt. Mitt fastnade skratt kom aldrig ut, det kändes mest som om jag ville gråta. Blev också påmind om att när Mannheimer skrev en tv-serie i ämnet - "Solbacken" - hade jag för avsikt att titta, men jag klarade inte av den. Inte den heller, alltså.
Men visst, det var bra teater. Fast inte hjälpte det den som vill slippa fasa för ålderdomen ...

Så jag rekommenderar varmt att den som har minsta spår av ångest inför egen eller närståendes sista tid i livet absolut inte går och ser "Sista dansen". Risken är stor att alltihop en dag ändå blir självupplevt.

Copyright Klimakteriehäxan