För sent för en julblomma

Det hände sig på julafton i Barndomslandet för många år sedan. Jag arbetade (som alltid när det var skollov) i min pappas diversehandel, en butik med stadig och välbekant kundkrets, som försågs med så gott som allt de behövde: köttfärs, jäst, mjölk, skor, tandkräm, kalsonger, trådspik, böcker och tidningar, för att plocka några exempel ur det breda sortimentet.

Att man kände så gott som alla som handlade var naturligtvis en extra krydda. Vi visste redan innan kunden öppnat munnen vad han eller hon skulle ha, vilken sorts tobak eller om det handlade om en strö- eller bitsockermänniska, dessutom kunde vi mala kaffet i olika grova korn efter önskemål.

Just den här julaftonen kom Johan på Strand in, precis som han brukade. Johan var i mina ögon en mycket gammal man, men han hade nog ett antal år kvar till folkpensionen. Han var en kvarleva av det gamla drängskrået, med starka händer som kunde hyras för vedhuggning, slåtter och annat praktiskt. Någon skolning hade han knappt. Därför var det Elin, som han gemenligen kallade "kärnga" (käringen) som skrev lapparna med det som skulle hem från affären - enkla basvaror, ingenting extra.

Johan fick varorna Elin beställt och skulle just önska "god jul" och gå sin väg när han fick syn på en liten blomgrupp som stod på disken. Han stannade och tittade begrundande på den. Petade försiktigt på en hyacint, vred lite på byttan växterna stod i. Hummade. Muttrade. Tänkte. Tills han frågade vad den där saken kunde tänkas kosta?

Jag nämnde priset. Det kan inte ha handlat om många kronor, med tanke på hur länge sedan det var, vår enkla butik och vår inte särskilt penningstinna kundkrets.
Johan hummade igen. Muttrade lite mer. Tänkte. Vred byttan ett halvt varv till. Mumlade, som mest till sig själv: "Dä skulle väl ha vart te kärnga da."
Men hans ekonomiska varningsklocka måste ha klämtat, högt och bestämt. Det blev inget köp. Johan drog ner mössan över öronen, trädde på sig vantarna, sa "god jul" och gick.

Han kan inte ha hunnit långt innan jag började ångra mig. Ångra att jag inte gjorde slag i saken. Ångra att jag inte resolut slog in blommorna i tjockt tidningspapper mot kylan och skickade med den fina lilla gruppen hem till "kärnga". Utan att ta betalt, alltså. Pappa skulle ha förstått och godkänt.

Sedan dess har det inte gått en jul utan att jag tänkt på Johan och hans Elin, som inte fick någon blomma.
Att man kan ångra en sådan liten sak - i mer än fyrtio år!!!
Förhoppningsvis fick de en hyfsad jul ändå. Men blomgruppen skulle ha varit med. Om jag bara hade tänkt efter, innan det var för sent.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Numera är jag helt klar över, att det aldrig är för sent för en blomma!