En dryg halvtimme i väntrummet på en läkarmottagning med förseningar bjöd på tidningen Elles novembernummer. Där fann jag en triss i citat, tämligen olika men lite ögonbrynshöjande, vart och ett på sitt sätt. Eller vad tycker ni?
"Det borde lagstiftas om totalt skrivförbud i två år från och med att man fött barn, skilt sig, släktforskat eller förlorat en förälder, tro mig!"
-Jessika Gedin, bokkrönikör som läst alldeles för många mediokra romaner.
”Jag växte upp med en trebarnsmamma som debuterade som poet samma år som jag föddes, samtidigt som hon jobbade som läkare. Mitt mest bestående minne av henne är att hon ligger i sängen och läser. Jag var alltid välkommen dit att gosa. Men hon levde inte sitt liv genom mig. Den viktigaste rollen var aldrig för henne att vara mamma utan att vara sig själv.”
-Karin Ström vill inte bli en "lattemamma" och skriver om mammors roll och synen på föräldraskap i allmänhet. Och Karins egen mamma, det är Eva Ström, flerfaldigt prisbelönad för sitt författarskap.
”Är rätt nöjd med att dricka tequila på Manhattan och klä av mig naken.”
-Sofi Fahrman, ung och superlyckad modeikon som flyttat till New York där hon inte bara dricker tequila utan också skriver böcker – och ger en och annan intervju om livet son singel. Fast om fem år har hon man och barn, tror hon.
Alla är bra, men den som talar mest till mig är Karin Ströms. En sån mamma vill jag vara: en som är nån i egen kraft och inte anser att livet inte är nåt att ha om/förrän man får/fått barn. Vilket vedervärdigt tungt ok att lägga på sin unge: vetskapen att man är den som ska förverkliga alla drömmar, uppfylla alla förhoppningar, infria alla löften -- åt en vuxen mänska, som själva har misslyckats med just detta. Klippkort hos terapeuten, nån?
SvaraRaderaDet är en svår konst att vara engagerad i både sig själv och andra samtidigt...
SvaraRaderaMiss G: Hm... jag har ju vuxit upp så. Kallelsen kom först (=jobb dygnet runt) och barnen fyllde mest ut bilden av att vara familj... så jag förordar ett starkare engagemang, nåt mittemellan... där man inte behöver gråta för att barnen lämnar hemmet och man själv inte har nån uppgift i livet längre.
SvaraRaderaDet översta citatet kan jag instämma i. Det sista förstår jag nog inte... jag tror inte att jag skulle vara det minsta nöjd om jag var full och naken på Manhattan... :) (Usch, vilka bilder jag får i huvudet...)
bloggblad: Jag tycker förstås inte att barna ska lämnas vind för våg eller att man inte ska engagera sig i dem. Men som småbarnsförälder mår jag illa av den uttalade och i stora kretsar rådande åsikten att barnen har företräde framför allt annat. Det är ju fullkomligt skevt. Barn som får växa upp under illusionen att de är universums centrum får det oerhört svårt längre fram i livet. För att inte tala om att de saknar föräldrar med tydligt definierad personlighet. Och, som sagt: som barn vet man om man förväntas uträtta ställföreträdande stordåd som ska gottgöra en förälders bitterhet. Inte kul det heller.
SvaraRaderaBarns rättigheter ska givetvis respekteras. Men varför de ska göra det på bekostnad av de vuxnas rättigheter övergår mitt förstånd.
(Ska väl tillägga att vi här i landsorten är förskonade från den sortens Södertänk. Här är det kanske traditionalistiskt i överkant istället, men det är faktiskt väldigt okomplicerat för barnen, och det är inte så himla traumatiskt att vara förälder heller. Det tackar vi för.)
Mammor måste få vara sej själva också.
SvaraRadera