Festligt

Fest var påbjudet.
Stor fest.
Men hur fin fest, det svävade vi inbjudna i tämligen stor ovisshet om. Var det glitter och glamour, slips och kostym som gällde? Långklänning och smoking? Eller jeans och tröja? För en sak har man ju lärt sig: hellre nedklädd än alltför uppklädd, om man vill känna sig bekväm.

Vi som fått den där invitationen, vi började sondera terrängen ett par veckor i förväg. Tänkte någon ha långklänning? Långbyxor, kanske? Herrarna skruvade på sig när snaran runt halsen drogs åt: det lutade åt många slipsar, faktiskt.
När jag fick frågan om vilken nivå jag tänkte lägga mig på svarade jag, helt sanningsenligt:
-Inte en aaaaning. Det får bli något jag går i, en hängare som humöret styr handen till.

Det där första kravet, om att ta något man verkligen får plats i, det är i mitt fall tämligen begränsande. För i min garderob finns fler långklänningar än en normal människa bör äga, alla med en hel del år på nacken, absolut ingen sliten. Detta eftersom jag hur länge som helst närt en klockarkärlek till långa klänningar, utan att egentligen ha användning av dem. Slänga dem? Ajajajaj … ja nån gång … kanske …!

Numera vet man ju, att det inte måste vara en blåsa för tiotusentals kronor ens på de finaste fester – på den senaste Nobelmiddagen uppträdde en av huvudpersonerna, en av de kvinnliga pristagarna, i en kreation vars like jag kan visa upp i ett par exemplar: en afrikansk bomullssäck som kan rymma ganska många extrakilon utan att vara avslöjande. Lägg till det att prislappen stannar under ett par hundralappar och du har en snäll och hygglig och kanske rent av riktigt anslående klädtrasa, även om det inte är i takt med sista modeskriket.

Inte ens när jag stod framför spegeln i badrummet och bara en dryg timme återstod till feststart visste jag vad jag skulle ta på mig – även om svart i någon form naturligtvis som vanligt var en lågodds-satsning.
Så öppnade jag dörren till garderoben och kikade in, lite vilset. Vad skulle jag ta? Vem kunde stå till tjänst med ett litet råd?

Normalt sett skulle jag ha tillkallat Dottern, vars ord jag kommit att lita allt mer på. Men hon är ju kvar i exil i Norge, och mms verkade vara ineffektivt och krångligt. Maken då? Nja, hans intresse för min garderob är ytterst behärskat. En god vän, man han också, fanns tillgänglig, men att konsultera honom vore värdelöst: han är en snäll människa och skulle försäkra mig om att vad jag än klev i skulle det vara jättesnyggt.

Naturligtvis blev det svart. Första klädhängaren jag tog ut bestämde jag mig för. En draperad kjol och lös överdel, rätt så hygglig mot figuren, inbillar jag mig i alla fall.
Och så, precis innan jag öppnade ytterdörren, tvärvände jag och grävde fram en present jag fått av H för något år sedan. En knallblå fjäderboa.

Hade jag bara tänkt på den från början hade jag inte behövt ägna en sekund att fundera över resten av outfitten.
Jag fick drösvis med kommentarer på boan. Absolut ingen såg vad jag hade på mig under den.
Av detta lär man, att de är korkat att grubbla för mycket på saker som i grunden är helt oväsentliga. Som vad man ska ha på sig när det är fest. Poängen är ju att man ska ha trevligt.
Siden, sammet, trasa eller lump under - fullständigt likgiltigt så länge man kan ta till en liten boa!

Copyright Klimakteriehäxan