Det Ultimata I-landsproblemet

Visst inträffar det saker i vardagen som kan få en att muttra lite extra. Motgångar som inte borde få betyda särskilt mycket, men som ändå ligger där och gnager. Det blir inte riktigt som man tänkt sig, en eller annan förtretlighet lägger sig i vägen, försvårar för stunden, minskar framkomligheten – komplicerar tillvaron, helt enkelt.

Då finns det ett litet botemedel som ofta kan fungera: någon (jag själv?) yttrar de förlösande orden ”nåja, det är trots allt ett i-landsproblem”. Ett försök att ge det inträffade vettiga proportioner. Vi hotas inte till liv och lem, vi kommer inte att svälta ihjäl, vi står inte öga mot öga med ett rytande lejon, vi måste inte på egen hand klura ut hur man försörjer hela släkten, till exempel.

Vad är det då som är ett typiskt i-landsproblem?
Jo i dag kan jag stolt berätta, att jag har kommit på det.
Det Ultimata I-landsproblemet.
Oslagbart. Fullständigt oomkullrunkeligt. Med alla de typiska egenskaperna: irriterande, försvårar för stunden, komplicerar tillvaron. Samt fullständigt okänt i afrikanska byar, latinamerikanska kåkstäder eller i Bangla Desh båtghetton.

Jag stötte på Det Ultimata I-landsproblemet när jag skulle utföra lite så kallade hushållsnära tjänster här hemma, dock utan det just nu så hett omdebatterade Rut-avdraget.
Städning, med en stor ”härtill-är-jag-nödd-och-tvungen”-etikett klistrad i min panna, skulle bli en stor del av min ”lediga” söndag..
Då dyker det upp, Det Ultimata I-landsproblemet.
Dammsugarens automatiska sladdvinda vägrar att fungera.

I stället för att, som vanligt, snabbt och smidigt glida tillbaka in under maskinens plasthölje med en liten avslutande klatsch när kontakten kommit i mål ligger sladden där på parkettgolvet, absolut stilla. Inte ens en liten svansviftning antyder att den noterat min bestämda knapptryckning. Automatiken vägrar. Bara att kröka rygg och veva för hand.
Det Ultimata I-landsproblemet.
Säg emot mig om du kan komma på något annat/bättre!

Copyright Klimakteriehäxan