Studenttider - och pippi på fåglar 38

Det finns en liten fågel som jag ser varje dag. Den är ganska oansenlig, men väldigt sympatisk. Fågeln, i keramik, fick jag som present när jag tog studenten. Sannolikt skulle givaren knappast tro mig om jag berättade för henne att en liten prydnadssak som inte kostat särskilt många kronor skulle få en egen plats i mitt liv (och nummer 38 i min konstiga serie Pippi på fåglar), i alla dessa år som faktiskt har gått sedan jag fick klämma ner den vita mössan på mitt huvud.

Nu börjar det dra ihop sig till studenttider igen.
Möjligen tror ni att jag är tidigt ute, men den som haft anledning att delta i studentsvängen på senare år vet att det snarare börjar bli lite sent.
För planerna kring de vita mössorna av 2010 års årgång är långt framskridna. Någon gång strax efter sportlovet ebbar gymnasiestudierna ut. De Stora Festerna tar allt mer tid och uppmärksamhet i anspråk.

Det ska bokas transporter, lastbilsflaken har aldrig kostat mer per kvadratmeter, säkerhetsanordningarna är det enda man prutar på. Och innan man kommit så långt som till själva examensdagen har kalasen redan varit så många och så omfattande, att de dyrt införskaffade kläderna tagit slut, baksmälla har blivit en vardagsföreteelse och reservkassan tömts. Samt har den där lilla extra toppningen av betygen helt kommit av sig, trots att alla vet att man snart inte kommer någonstans utan ett juste studentbetyg som möjliggör akademiska studier.

Ingenting ska sparas på när studentexamen ska firas, det verkar vara det allmänna påbudet idag. Professionella festfixare skär guld med täljkniv, föräldrar betalar så gott de kan, till nöds jobbar studenterna själva extra om finanserna kräver det. Party efter party radas upp och blir en sorts tävling: vilken klass hade hittat bästa krogen, coolaste discjockeyn – va, hade de livemusik rent av?
Och när det kommer till presenter blir det helst inga småsaker: bilar, resor, lyxartiklar, kanske rent av en liten bostadsrätt?

Nog för att vi firade också på min tid, men inte tillnärmelsevis så grundligt – eller så kostsamt. En säger en studentmiddag hade vi, gemensam för alla avgångsklasserna, och jodå, visst hade jag en ny och fin klänning (turkos, ärmlös och urringad, med lite glitter i empirelinjen) men nivån på kalasandet var, jämfört med nutidens, synnerligen låg.
Det var kul ändå.

I vår skola tog vi studenten i maj. Och flera gånger har det kallats till återträff och jubileum i denna månad. I år är det dags igen. Men jag har förhinder, och det känns nästan som en lättnad att ha något att skylla på. För ju äldre man blir, ju äldre blir faktiskt också ens studentkamrater, de en gång så unga, glada, skojfriska och lovande. Vi har naturligtvis gått åt skilda håll, haft olika med- och motgångar, hittat egna meningar i livet, har uppfattningar som gnagt på våra minsta gemensamma nämnare.
Men många minnen har vi förstås trots allt ihop, om än i olika grad av suddighet och med spretande tolkningar.

Kanske kan det också vara trevligt att tänka på de där små gåvorna, minnessaker från en väldigt speciell dag.
Och för den som har presentångest kan det möjligen vara lite tröst att veta, att en inte alls särskilt märkvärdig liten pryttel kan leva i decennier, som kom-i-håg-sak. Som en liten fågel i keramik, så långt från den rekorddyra och urflotta brakfesten som det väl går att komma i studentyran …

Copyright Klimakteriehäxan