Lider jag av uppdateringsångest?Jag ställer mig frågan efter att ha läst om hur vanligt det är. Hur förtvivlad människan kan bli om bredbandsuppkopplingen är avbruten, om datorn krånglar, om programmet man brukar använda plötsligt vägrar, om det en dag verkar som om ingen läser det meddelande man valt att skicka ut i cyberspace.
Varannan svensk lär ha ett Facebook-konto i dag. Jo, jag har också ett, men jag använder det konsekvent inte, twittrar inte heller. Hur får alla andra tiden att räcka till? Beror det kanske på den där uppdateringsångesten, som måste dämpas med 140 nya tecken åtminstone en gång om dagen?
Själv har jag periodvis svårt att hitta såväl inspiration som tid för att slänga in några nya rader här på bloggen. Men å andra sidan har jag också känt det där suget efter att sätta fart på laptoppen, kolla läget bland bloggkompisar, publicera en ny bild eller en textsnutt som av en eller annan anledning känns som om den skulle kunna passa fler än mig själv.
Naturligtvis finns det numera vetenskapliga rön kring detta, när begreppet ”sociala medier” blivit en faktor att räkna med.
-Det har ju visat sig att trots att man inte tillför kroppen några substanser som alkohol eller narkotika reagerar hjärnan på samma sätt, säger nätberoendepsykologen Owe Sandberg till rapports nätsajt.
-Det frigörs ett ämne som heter dopamin. Man mår jättebra av den här feedbacken man hela tiden får. Och då vill man ha mer av det. Hjärnan tycker att det är jättekul.
Jaha. Härmed har jag uppdaterat bloggen – för första gången på flera dagar, faktiskt. Det är det där med tiden, ni vet. Det har inte blivit något sedan i onsdags, trots den där hotande uppdateringsångesten.
Nu ska jag luta mig tillbaka, stirra på skärmen och känna efter om dopaminet gör sitt jobb.
Funkar det har jag med andra ord jättekul när jag tryckt på ”publicera” och, inte minst, när just du skrivit in din kommentar!
Hur har du det med uppdateringsångesten själv, förresten?
Copyright Klimakteriehäxan
Visst känner man av den där stressen ibland men jag försöker verkligen låta bli. Som du kanske märkt tar jag till ett och annat citat när jag saknat inspiration "för länge". Och flera av mina läsare uppskattar faktiskt dessa små inlägg.
SvaraRaderaJag förstår dock att din profession och förmåga att skriva inlägg som är välformulerade och läsvärda kan ha en baksida i form av prestationsångest.
Tar och skickar lite dopamin då :-D
SvaraRaderaNär det gällde min förra blogg, du vet vilken jag menar, så blev tvånget att alltid uppdatera till slut för mycket. Det slutade vara roligt. Jag var nära att lägga ner bloggandet men beslutade istället att börja om utan några krav på mig själv. Har jag tid och lust uppdaterar jag annars inte. Det har fungerat bra och det känns roligt igen. Återstår att se hur jag mår och känner nästa vecka när det är mycket jobb och lite tid.
SvaraRaderaJag nickar och ler igenkännande. Och upptäcker efter ett par bloggfria dagar att det känns riktigt skönt... Och väldigt fort kan man (jag) nog glömmas bort totalt i det enorma bloggflödet - så det är bäst att inte vara tyst för länge. Finns säkert en omedveten skräck att ingen skulle märka om jag försvann.
SvaraRaderaNja, den går i vågor. Jag vänjer mig fort och vänjer av mig nästan lika fort. Men jag måste säga att känslan av att "missa nåt" är värre. Känner inget intre tvång att uppdatera. ;)
SvaraRadera