Vi borde spela mera!

Sällskapsspel har väl gått och blivit lite omodernt, utkonkurrerat av allt möjligt som finns att roa sig med i datorer och spelconsoler och diverse andra små högteknologiska uppfinningar.
Det är synd.

Hur synd det är upptäckte jag till exempel när vi på ett litet kalas nyligen plötsligt var åtta alldeles fullvuxna människor som med liv och lust gick in för att slå varandra i Rappakalja. Hur kul som helst! (trots att jag inte vann, alltså)
Vårt Alfapet har fått vila alldeles för länge. Memory funkar fortfarande med barn, och till och med riktigt små ungar vinner lätt över de äldre generationerna i det spelet.

En annan favorit som är helt åldersneutral är Kalaha, importerat från Afrika. Kräver lite taktiskt tänkande, precis som Othello, en annan brädspelsvariant som man inte tröttnar på.
Och så har vi Backgammon. Maken och jag har spelat det hela vårt gemensamma liv. Jag gör de djärva dragen, han de lite mer försiktiga - det har väl sin förklaring. Ibland vinner jag, ibland vinner han. Hur som helst har vi aldrig lämnat hemmet för någon resa eller semestervistelse utan att ha vårt lilla spel, med magnetiska brickor, i packningen.

Naturligtvis är det med också här på vår hastigt påkomna tripp till Turkiet. Vi bänkar oss i solen och läser, men efter ett tag är det läge för ett break i skuggan: backgammonspelet kommer fram.
Vi hade knappt rullat tärningarna var sin gång i går när det hände.
Naturen slog till och bjöd på stor dramatik om än i mindre format.

Utan minsta förvarning började det blåsa, solstolarna for omkring, drinkglas gick i backen, folk försökte fånga sina solhattar innan de drunknat, handdukarna stod som fyllda spinnakersegel runt rödbrända axlar. Det såg ut som en liten tornado. Snabbt skulle vi samla ihop våra prylar och rädda dem och oss inomhus. Men två backgammonbrickor slet sig och flög sin kos. Katastrof!

En bricka lyckades jag ändå hinna ikapp. Den andra var spårlöst försvunnen - och de är små, ungefär en centimeter i diameter, det är en miniversion!
Men man får inte ge upp. Plötsligt återsåg jag den förlorade och ack så viktiga lilla tingesten. Den låg på cirka två meters djup, på poolens botten.
Jag hade inte badat innan, det kändes trots allt lite svalt, men nu fanns inga undanflykter.

Det är bara det att jag är fullständigt usel på att dyka, tycker inte om att titta under vatten och har till råga på allt läkarorder om att inte få in vatten i öronen. Jag dök. Men kom väl inte ens halvvägs ner, och inte såg jag något heller. Försökte komma ner med foten för att plocka upp brickan med tårna - fullständigt omöjligt, naturligtvis.

Nu var goda råd dyra. Bara en människa till fanns i vattnet. Jag bad om hjälp - ja vad gör man, det var ju en nödsituation? Den unge mannen dök tjänstvilligt, även om han såg lite undrande ut inför uppdraget. När det var utfört tackade jag översvallande, vinden hade dessutom mojnat, vi kunde återuppta spelet.

För så är det: sällskapsspel bör man vara rädd om, vilken sort det än handlar om. Fia med knuff kan rädda en regnig sommarkväll, ett parti Uno eller Yatzy har vi kört och haft kul med massor av gånger. Vi borde helt enkelt spela mera!
Fast inget går kanske ändå upp mot Backgammon. Bara man har reda på alla brickorna. Så att de inte försvinner i en turkisk tornado.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Och till den som undrar varför jag över huvud taget inte nämner Trivial Pursuit eller dess släktingar har jag en bra förklaring: de där frågespelen är roliga, visst, men frågorna blir fort för gamla. Men naturligtvis kan man spela dem ändå.