Balkongbondens belöning

På min balkong har det hänt ett mirakel.
Jag kan inte se det på något annat sätt.
En blomma i en av krukorna står för själva undret, helt på egen hand – ja, lite vatten har den förstås fått, men ändå. Belöningen står inte i relation till arbetsinsatsen!

I krukan finns en blommande karpaterklocka. Jag har alltid gillat sorten, i brist på vilda blåklockor som ju inte gärna låter sig transporteras inomhus. Alltså köper jag en kruka då och då, de brukar inte ens vara billiga. Varje gång händer samma sak: växten tvärdör. Spelar ingen roll om den står ljust eller lite mörkare, om den får lite att dricka eller mycket. Den tackar för sig, lägger sig ned, avlider stilla och lugnt och lämnar mig att, än en gång, hantera sorgen.

Så hände det sig sommaren 2008 att jag i stället för att slänga liket prövade att ge den ny miljö att bo och leva i. Tryckte helt sonika ner den i en balkongkruka. Den tog sig, blommade lite försiktigt – och sedan blev det höst. Jag rev ur krukorna, vintern kom.
Men förra våren, innan jag hunnit köpa något nytt i växtväg att förgylla balkongstunderna med, fick jag syn på några små gröna blad som vågade sig upp vid krukans kant. Jo men visst! Karpaterklockan gjorde comeback!

Alltså blev det små fina blommor en gång till. Och historien upprepar sig: höststädning. Fast den här gången lät jag plantan vara kvar.
Ni minns hurdan vinter vi hade? Minus 25, svinkallt helt enkelt. Snö och hagel yrde, tog sig förvisso in också på balkongen. Allt var djupfryst. Balkongkrukornas jord hård som sten.

Fast en karpaterklocka ger sig inte så lätt. Nu blommar den igen!
Första klockorna slog ut i helgen. Plantan har säkert hundra knoppar eller fler. En sådan överlevare, mot alla odds!
Helt enkelt ett mirakel, till största glädje - i alla fall för en balkongbonde som jag.

Copyright Klimakteriehäxan