När snyftnödiga börjar fulböla - hur gör man?

Ett bröllop tog uppmärksamheten från resten av världen i går. Vackra människor, vackra ord, vackra kläder, vackra lokaler, vackra smycken. Vackra teve-bilder förmedlade alltihop. Och när det blev som allra vackrast kunde den uppmärksamme se hur någon av huvudpersonerna diskret torkade bort något från kinden, något som av allt att döma var en tår.

Nu undrar jag: finns det kurser man kan gå för att klara av det där? En hypnosbehandling som gör en alltför snabbt snyftnödig människa till en behärskad person, som kan vistas i öppna lokaler? Ett knep att ta till för att effektivt snörpa av tårkanalerna? Kanske ett litet piller med så stark och äcklig smak att all ens uppmärksamhet styrs åt annat håll, för att behärska andra reflexer?

Ja inte vet jag, men om metoden finns är jag väldigt intresserad. Jag har nu gråtit mig igenom åratal av dagis- och skolavslutningar, studentmottagningar, födelsedagstal, begravningar, bröllop, idrottstriumfer och avtackningar. Bara i veckan som gick firade vi av en person som – högst frivilligt och självvalt – bestämt sig för att bli pensionär. Inte ett skvatt tråkigt, med andra ord. Men jag kämpade mot gråten ändå, precis som så många gånger förr.

Ibland händer det att man faktiskt förväntas delta i någon sorts uppvaktning genom att säga några väl valda ord, som ska framkalla känslor (hos åhörarna i första hand).
Jovisst, jag vill gärna, kan fundera på saken i förväg, tar vattenfast mascara för säkerhets skull, väljer några av de där orden, tänker igenom hur jag ska lägga upp det hela: kort, effektivt, lättsamt men ändå uppriktigt och varmt, föreställer jag mig.
Det blir ingetdera. När det är så dags är jag redan så uppfylld av mina egna vackra ord att snyftningarna snör ihop min strupe, rösten krymper för att strax försvinna helt, näsduken måste fram – och av det där talet blir förstås inget.

Egentligen är det värre än så. När känslosvallet tar över min hjärna och gråten tvingar sig fram är det inte på det där kungligt vackra och stillsamma viset. Min gråt beskrivs bättre som en sorts fulbölande. Obegripligt hur jag kan bli SÅ tårfylld av i grunden positiva händelser, som åtminstone ett bröllop är. Och inte är jag inblandad på minsta vis! Men det behövs inte: jag kan sällan ta åt mig ens en liten del av äran när Sverige vinner hockey-VM eller Sanna Kallurs muskelfästen visar sig hålla. Inte heller är det min förtjänst när folk fyller jämnt eller hyllas för förtjänstfulla insatser i jobbet.

Så där sitter jag då framför teven och hulkar, storgråter, fulbölar. Försöker förvisso sköta det diskret, men fulböla snyggt själv får du se hur lätt det är! Tårefloden vill inte låta sig hejdas.
Faktum är att jag tror att jag till och med kan tänkas hulka över repriserna.
Så illa ställt är det med oss som har denna form av inkontinens.
Blöja funkar inte, så alla tips mottages med tacksamhet!
Och vattenfast mascara i all ära, men den står inte heller emot mer än den första minuten.

Copyright Klimakteriehäxan