Tilltalande Body Talk

Egentligen lyssnar jag alldeles för sällan på musik. Hamnar oftast med radions P1 i öronen. Någon enstaka gång letar jag fram en gammal favorit bland LP-skivorna, vi har faktiskt fungerande skivspelare. Min kinesisktillverkade MP3-spelare har vägrat att både ta in och spela upp något. Hyllorna med album på cd är välfyllda, men det beror inte främst på mig. Men nu har jag mot alla odds gett mig själv en cd i midsommarpresent: Robyns nya, som kom ut för någon vecka sedan.

Visst vet jag att jag inte "borde" gilla henne. Men det gör jag. Robyns förra skiva gick rakt in i mig, jag tyckte – tycker – att den var/är lysande. Och jag kan konstatera att jag störtgillar också årets variant ”Body Talk”. Den både talar till och tilltalar mig. Det har faktiskt gått fem år sedan den förra!

Robyns musik liknar inget annat jag tycker om att lyssna till. Det är techno (tror jag, har förstås ingen riktig koll), det är elektroniskt, det pumpar i öronen. Öppningsspåret, ”Dancing On My Own”, borde bli en solklar hit, om den inte redan är det. På spåret med ”Hang With Me” blir det plötsligt annat ljud: stråkar. Och överraskande ”Jag vet en dejlig rosa” är avskalat fin.

Texterna, som man tyvärr inte får med när man köper skivan, handlar mycket om kärlek, ofta om att bli ensam. ”Don´t Fucking Tell Me What To Do” är en enda lång syndabekännelse som förmodligen många kan stämma in i, om inte helt och hållet så i alla fall delvis. Fast så blev det också den i mitt tycke minst tilltalande låten …
Jag kan bara konstatera, att Robyn än en gång fått in en träff i helt fel målgrupp.

För ordningens skull ska jag kanske tillägga, att jag gjorde ett musikköp till. En trippel-cd med Povel Ramel, för 79 kronor. Dels ett fynd, dels lite mer "passande" för en sådan som mig! Undrar förresten om inte också Povel diggade Robyn? Jag tror det!

Copyright Klimakteriehäxan