Lukta gubbe

När går en doft över till att bli lukt?
När blir lukt instängd?
När uppstår odör?
När börjar människor lukta gubbe?

En av mina manliga vänner brukar säga, med ett leende, att det han verkligen är rädd för, det är att lukta svett och urin – utan att själv ha en aning om det. Och det där leendet, det döljer inte att han egentligen är alldeles allvarlig.

Alla vet hur det känns i luften när det luktar gubbe. Näsan noterar, alldeles oombedd, de där faktorerna av vilka summan aldrig blir plus. Otvättade underkläder, lite kladdigt hår, lakan som byts alldeles för sällan, handdukar som hänger fuktiga vecka ut och vecka in, strumpor som först varit instängda i skor och sedan klämts in i rutiga filttofflor. Lite spilld medicin kanske, något överkokat och fastbränt på spisen. Dammtussar som svagare ögon inte ser. En blomvas med en död bukett, kvar i vatten som blivit grönt och lite slemmigt. En skräphink som inte tömts, eftersom den faktiskt inte blivit full.

Ingen vill lukta gubbe. Ändå verkar det som om alla hamnar där, förr eller (hellre) senare. Kanske är det det som är den verkliga poängen med den gamla valkampanjklyschan som hävdar rätten till ett eget rum även på äldre dagar? (en slogan som aldrig verkar bli verklighet, för övrigt).
Att ingen ska behöva känna hur någon annan luktar gubbe?
Eller, för rättvisans och jämställdhetens skull, och i sanningens namn, gumma.

Copyright Klimakteriehäxan