Det allra senaste tillskottet i min (oplanerade) fågelsamling är en långbent rackare. Han har flugit tvärs över hela Atlanten, för att slutligen landa hos mig.
Pippi nummer 46 i min serie Pippi på fåglar är nämligen en present jag fick när jag återförenades med min amerikanska väninna Barbara tidigare i sommar. Den här fågeln, cirka femton centimeter hög och gjord i keramik och metall, hittade hon i ett konstgalleri i Louisville, Kentucky – och tyckte att den passade mig.Vilket är ganska märkligt. För aldrig har jag vare sig för henne, för någon annan eller ens för mig själv uttryckt några preferenser för bevingade inslag i djurvärlden. Ändå sitter jag här med en samling som aldrig tycks ta slut, speciellt inte som den rent av utökas efter hand av sådana här långbenta tillskott …
Just den här pippin möter min blick med en tilltalande kaxighet, som vore han väl medveten om att han är en långväga gäst som därmed bör behandlas med aktning. Och förresten – vad är det egentligen han har på huvudet? Ser det inte ut som en krona? Ska vi ta och döpa honom till Kronfågel? Fast då får man kanske hela hönsnäringen efter sig, för varumärkesstöld ... Men även om den här pippin kan betecknas som en godbit är det definitivt inte att rekommendera att försöka äta den.
Copyright Klimakteriehäxan
Kungsfågel?
SvaraRaderaTja varför inte - men finns det inte redan en sån art???
SvaraRaderaKlart att det är en kronfågel. Jag tror inte att arten finns, däremot varumärket. Också lite hårda, torra fåglar.
SvaraRaderaAj då, Lasse, inga goda erfarenheter av den produkten? :-D
SvaraRaderaMen nu är det i a f bestämt: jag har en Kronfågel.