Våld och pannkaka

Jag klipper till, hårt, bestämt, skoningslöst. Krossar innehåller med lika målmedvetna slag. Ser hur det massakrerade pöser och sväller. Känner mig stark, har kontroll, föremålet för min omilda behandling har inte en chans.
Sällan använder jag så mycket våld, så mycket fysisk kraft som nu. Och jag gör det med glädje.

Har jag drabbats av deckarsjukan, den där som höjer blodighetsfrekvensen flera snäpp? Som får människor att ständigt grubbla över nya metoder att plåga andra varelser (som om det nu skulle behövas när det finns stening som laga straff på sina håll i världen). Är jag smittad av fascinationen kring det utdragna lidandet, som kan skildras utan en gnutta empati, bara att frossa i?

Nej och åter nej. Tro inte att det är så illa. I själva verket ägnar jag mig åt något som jag tycker är jätteroligt, och som dessutom omgivningen brukar uppskatta.
Jag bakar en födelsedagstårta: knäcker äggen, vispar, häller i socker, vispar häftigare, tillsätter mjöl och bakpulver, extra vätska … Men ett visst mått av ”våld” krävs ju.

Annars blir det pannkaka av alltihop.
Fast det blir det ju förvisso allt oftare även av allvarligt menade svenska deckare nu för tiden.
Alltså blir det ingen sådan i något presentpaket ...

Copyright Klimakteriehäxan