En röst som tystnat - men som inte ger sig

Vi som föddes kring mitten av förra seklet växte upp med röster som blev som bekantingar, ja nästan som vänner. Det började med Kalle Stropp, Grodan Boll, Gullan Bornemark och Nicke Lilltroll. Så småningom fanns Frukostklubbens Sigge Fürst, Karusellens Lennart Hyland, Maud Reuterswärd, Per-Martin Hamberg, Barbro Alving, Pekka Langer. De efterträddes av Hasse Tellemar, Tommy Engstrand och Mona Krantz – ja listan kan göras lång.

Idag är radiolyssnandet inte lika omfattande. Inga familjer samlas kring radioapparaten, även om vi är många som ständigt har P1 i bilen och vaknar till Ekonyheter. (”Människor och tro” ej att förglömma, ett program som handlar om väldigt många intressanta teman och inte alls bara om olika religioner, om någon trodde det.)
Men de där rösterna, de har gjort skillnad. Fast mig veterligt är det bara Hyland som blivit förevigad. Hans byst står i parken utanför Radiohuset i Stockholm.

Denny Carr däremot blev staty, i helfigur, redan året efter sin död. Han var mannen vars röst man vaknade till i den kanadensiska delstaten Saskatchewan i 40 år. Och nästan varje dag, oavsett väder, kom han joggande längs strandpromenaden som går utmed floden genom staden Saskatoon.
Denny Carr var radiopratare, en röst som alla kände och, förefaller det, gillade.
Han dog 1999 men ger sig inte, joggar ändå vidare, på samma plats.

I naturlig storlek springer han nu, gjuten i brons men ändå full av rörelseenergi. Förmodligen en inspiration för alla andra som väljer att röra på påkarna längs samma sträcka.
Det är väl något att tänka på för dagens svenska radioröster, sådana som Uffe Elfving, Annika Lantz, Anders Eldeman och Lotta Bromé.
Fast är de joggare? Det behövs kanske om man ska hålla ställningarna vid mikrofonen i 40 år.

Copyright Klimakteriehäxan