Fredagsbussen

Kortläsaren piper, den programmerade rösten ropar ut hållplatser, chauffören vädjar att folk ska gå längre bak, ett antal personer med höga röster, genomträngande i olika grad, redogör för oss alla för sina närmaste planer, läget på kontoret och barnens hopplösa uppförande. Stämningen är trött, resignerad, lätt irriterad, åtminstone gentemot de där telefonpratarna.

Det där är ljudbilden när man tar sig till jobbet på morgonen, vilken vardag som helst. Det är också i stort sett samma förhållande som råder under hemresan, medan bilarna packas tätt i rusningsköerna och många busspassagerare gäspar, kanske rent av nickar till, eller bläddrar i en bok, löser en sudoku, grubblar över middagsmaten.

Men plötsligt är det fredag eftermiddag. Och någonting har hänt, någonting vars effekt är påtaglig. Rösterna verkar vara fler trots att en buss bara kan ta ombord ett visst antal människor. Nästan alla pratar med någon, nästan alla pratar högt, nästan alla låter pigga, uppåt, förväntansfulla.

Vad är det som har hänt? Jo det är äntligen-fredag-stämningen som brett ut sig. Nu handlar det inte om gäspning och korsord, nu gäller det after work, andra kläder, högre klackar, en stor stark, möte med Drömprinsen eller hoppet om att – äntligen – träffa Henne. De glada rösterna berättar om födelsedag, om Fina Kalaset som väntar, om filmen det till sist finns tid att se, om brorsan från Götet som kommer på besök (inte för att träffa sitt syskon, utan för att gå på Stockholm Open, men ändå …)

Alla ser faktiskt glada ut, åtminstone väldigt mycket gladare än på morgonkulan. Och så här dags accepterar man lättare att bli involverad i de där planerna, trots att man inte har ett skvatt med dem att göra.
För den där äntligen-fredag-stämningen, den är smittsam. Den är positiv, den behövs, helt enkelt, när veckorna bara rusar fram och vi snirklar oss mellan alla måsten, allt som ska hinnas med, alla de där plikterna som står på kö och bara väntar.

Och så här på lördag förmiddag kan man tänka tillbaka ett halvt dygn och smaka på den där stämningen igen, glädja sig åt att helgen inte alls är slut.
Den har ju faktiskt bara börjat …

Copyright Klimakteriehäxan