Jag HATAR kackerlackor!

I grund och botten är jag djurvän. Men det finns gränser. Jag hatar kackerlackor.
Kackerlackor är vedervärdiga djur.
Jag vet, jag har bott ihop med dem, många på en och samma gång, och i flera omgångar dessutom. En kväll tände jag ljuset i mitt lilla kök i lyan jag nyss hade flyttat in i, i Guatemala city, och de kröp överallt: på väggarna, i skåpen, på golvet.

Om jag skrek? Jajamensan, jag utstötte ett fasans illvrål som hade platsat i vilken skräckfilm som helst. Sedan högg jag min sprayflaska med insektsdöd och sprutade som besatt. Stängde köksdörren och gick till sängs, darrande i hela kroppen av chocken. På morgonen dagen därpå hoppade jag över frukosten. Städning ingick i hyran. När jag kom hem från jobbet var liken bortforslade, men jag fick förstås diska precis allt och skrubba varenda fläck. Rädd var jag ändå: tänkte de komma tillbaka? Och i så fall när?

En annan gång bodde jag i ett annat hus i tropiskt klimat. Plötsligt hade grannen mitt emot satt upp varningslappar: rökning pågår. Rökning mot ohyra, alltså.
Vips flyttade alla grannens kackerlackor in till mig, korridoren var inte så bred, deras packning inte särskilt skrymmande.

Satte jag på ugnen kom eländena ut ur sladdhärvan på baksidan och sprang runt innanför klockglaset, där det möjligen var lite svalare. När jag slängde en tung pärm ifrån mig på heltäckningsmattan visade det sig att jag hade prickat en riktigt fet sak som fastnat i mattluddet och dött – palmetto bugs kallas den, större, modellen.

I ett hotellrum i Brasilien hade jag parkerat i sängen med papper och skrivmaskin när något flög runt mitt huvud, verkade ta sikte på mitt ansikte. Ringde desperat till receptionen och krävde hjälp: kackerlacka, en som flyger!!!
-A, uma barata, sa portieren.
-Nej, skrek jag, inte en råtta! En KACKERLACKA!
På så vis lärde jag mig att ”barata” är just kackerlacka på portugisiska.

De små är äckliga, de stora är äckligare. Och min fasa när jag en dag flyttade tillbaka till Sverige var att jag i packningen skulle fått med mig några sambos som jag absolut inte ville ha en fortsatt relation med. Ängsligt frågade jag flyttfirman om de sett något levande i mina lådor. Mina blickar var som röntgenstrålar: gömde sig någon någonstans?

Trodde att allt gått bra. Tills en dag jag ser något som rör sig över den svenska parketten.
Nytt illtjut, denna gång till Maken.
-En kackis!!!
-Äsch, du inbillar dig, sa han och fortsatte mumsa på köttbullarna.
Men inte inbillar jag mig sådant. Jag har absolut gehör när det gäller att lokalisera kackerlackor.

Den importerade snyltgästen infångades och avlivades å det bestämdaste. I veckor, ja månader, fasade jag för att upptäcka fler, men det måste ha varit så fantastiskt lyckat att den som valde att ta en tur över Atlanten som fripassagerare var av hankön och ensam. Nu har det gått över tjugo år och dyker det upp några odjur nu är det i alla fall inte jag som importerat dem.

Med kackerlackor är det så, att de har funnits i evigheter (miljoner år!) och är så gott som omöjliga att utrota om de en gång bestämt sig för att trivas. De tippas vara de enda levande varelser som eventuellt kan överleva ett kärnvapenkrig eller någon annan riktigt stor katastrof.
Men nu visar det sig, att människan eventuellt kan få lite glädje av de där vedervärdiga krabaterna.
Kackerlackor tros kunna hjälpa forskarna att få bukt med bakterier som ingen vanlig antibiotika biter på.

Det vore naturligtvis jättebra. Bara jag slipper umgås med dem. För jag har hur många skräckhistorier som helst om mitt samliv med kackerlackor (tänk den som stirrade på mig när jag skulle duscha ... eller den där gången när de klev upp ur badkaret ... eller den jättestora i ett dike ...). Fast det får räcka nu, för den här gången i alla fall ...
Men jag fortsätter att hata kackerlackor.

Copyright Klimakteriehäxan