De många små lampornas tid

Vi är inne i de små lampornas tid. Och de där lamporna, de ska inte bara vara små. De ska vara många, ofantligt många.
Jag vet inte när de kom hit, slingorna med massor av glödlampor som hela träd kan viras in i. Balkonger, verandor, allehanda räcken förses nu för tiden med de där ljusglimtarna som så väl behövs när vintermörkret är som mest kompakt.

Antagligen började det – som så mycket annat – i USA. Själv minns jag när jag en gång för väldigt många år sedan fick syn på Tavern on the Green, mitt ute i Central Park i New York. Krogen (som jag förvisso aldrig har varit på och som i år lär ha ersatts av någon sorts turistbyrå) låg som en skimrande ljusö mitt i allt det svarta, en skönhet som fick mig att nästan tappa andan.

Långt ifrån alltid är det där med ljusprydnaderna dock genomfört med särskilt stor eftertanke. Eftersom det blir en naturlig högsäsong så här års uppstår här och där tävlingar i mest och flest lampor. I North Miami i Florida finns en gata som förvisso fått byta namn, till The Christmas Street. Där pågår jobbet att rigga nya och fler belysningsdetaljer året om, ibland med rent groteskt resultat – och elräkningar som matchar …

Den som inte har en egen trädgård att förse med lampor ägnar sig åt fönster eller balkonger. Själv skulle jag inför min första jul i USA också ha ljus på min rätt så trista betonghylla där jag visserligen kunde se ut över havet – men det var också så högt över marken att jag ytterst ogärna gick ut där. Fast en ljusslinga skulle jag ändå skaffa. Den hade glödlampor i gult, rött, blått och grönt i enlighet med traktens traditioner. Och den blinkade. Också det i enlighet med traktens traditioner.
Taktfast och med ett litet envetet knäppande blinkade min ljusgirland, i samklang med mina grannars julprydnader.

Jag höll på att bli galen. Dels av ljudet, dels av själva blinkandet, som fick hela mitt vardagsrum att liksom pulsera.
En kväll klarade jag av det, men bara en. Sedan fick mina små lampor lysa med fast sken, om än i olika färger. Och när jag flyttade tillbaka till Sverige fick min efterträdare ärva min ljusslinga.

Här i landet är restaurang Riche på Birger Jarlsgatan i Stockholm den första jag minns som anammade tanken och lindade in ett par inte särskilt stora träd vid entrén i lampgirlander. Plötsligt fick de kala grenarna nytt liv, trädets form blev synlig igen, en fröjd för ögat. På senare år har många företag anammat idén. Och med lite julesnö som extra dekoration blir resultatet fantastiskt!

Längre söderut i Europa, där natten aldrig är svenskt sommarljus, är de där elslingorna numera tända året om. Inte alltid lika vackert, kan jag tycka, när en turkisk servering ser ut som en julgran medan termometern visar på 29 plusgrader och det man helst söker är lite middagssvalka. Men vi i Norden kan naturligtvis inte ha ensamrätt på många små lampor!
Möjligen kan vi fortsätta glädja oss åt att den elektriska ljusstaken är en helsvensk uppfinning.
Fast då handlar det ju om betydligt färre ljuspunkter.

Copyright Klimakteriehäxan