Middagsdags nyårsafton 2010

Copyright Klimakteriehäxan

Gott nytt år!

Med hjälp av en korg nyårsblommor önskas ni alla ett strålande bra 2011.
Själv grubblar jag febrilt över hur man ska få den där fina julrosen att överleva? Hyacinter och amaryllisar har jag gett upp hoppet om (fjolårets fantastiska mörkröda variant blev naturligtvis djupfryst och stendöd innan jag räddade in den från balkongen, precis som tazetterna) men den här skulle jag vilja klara. Den vita Sankta Paulan ser ni inte på bilden, inte heller den kraftiga murgrönan, men dem kommer jag att ha kvar på någon fönsterbräda utan problem. Allt för ett gott nytt år!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett gott slut vore på tiden ...

Ibland tar saker slut.
Det kan förvisso handla om år, som just nu. Men varje år tar en enorm massa andra saker slut. Förbrukningsartiklar som måste förnyas, prylar som slits ut, annat som bara går sönder och motstår alla försök till upplivning.

Om du tittar i ditt badrumsskåp – man eller kvinna gör det samma – ser du alldeles säkert precis som jag en rad så kallade Produkter (Produkt, med versalt P, anses ”finare” än krämer och sådant …) på parad.
De där Produkterna förpackas på olika sätt. Flaskan, burken eller tuben är tänkt att tilltala ögat, ligga bra i handen, se lagom trendig ut. Romantiska former till damer, maskulint robust till herrar, också i val av färg och logga. Framför allt ska vi, kunderna, lockas till köp. Och det gör vi ju.

Vi kan bortse från det där eviga lurendrejeriet när lådan som Produkten säljs i visar sig vara ungefär fem gånger större än själva förpackningen. Den bluffen har vi avslöjat för eoner sedan.
Vi slänger kartongen med en stilla fnysning och tar av locket för att komma åt den där krämen eller vad det nu är som ska, om inte ge evig ungdom, så i alla fall hålla huden, håret eller läpparna i lite extra bra trim.

Det är när vi har använt det där preparatet ett tag som det verkliga irritationsmomentet uppstår. Hur man än försöker vägrar förpackningen att leverera en enda gnutta till av den där dyra Produkten – kilopriserna uppgår till astronomiska belopp!
Jaha, den har väl tagit slut då?
Icke! Så gott som aldrig!

Om något tagit slut finns det ingenting kvar, så tolkar jag det. Men i de här förpackningarna finns det bevisligen en hel del kvar. Det syns alldeles tydligt: Produkten är INTE slut. Fast den är omöjlig att komma åt. Ligger där i den genomskinliga burken och retas.
Glasburkar förses med en hals så formad, att inget mänskligt finger tar sig in för att ta ut det där sista, inget verktyg heller. Andra flaskor har korken fastsatt så att den inte går att avlägsna utan att hela flaskan krossas. Slangen till pumpmunstycket ligger vänd åt "fel" håll och fångar inte en droppe till. Plasttuber kan tyckas väl urkramade – men ta fram en sax och klipp den mitt itu och du kommer att finna oanade krämmängder där inuti!

Faktum är att de där redan astronomiska kilopriserna, de är ändå lågt hållna om man jämför med den mängd Produkt som man verkligen kommer åt att använda. Titta bara på bilden och du konstaterar, att kanske nästan en fjärdedel återstår i mina exempel!
I mitt badrumsskåp finns nästan alltid uppochnervända flaskor, en ituklippt plasttub och några förpackningar som bara retas med sitt väl synliga, men oåterkomliga innehåll.

Så när folk nu går omkring och önskar ”gott slut” till höger och vänster skulle det vara underbart om en eller annan produktutvecklare verkligen tog det till sig och revolutionerade förpackningar så att man verkligen kan få ut också det allra sista.
Då skulle vi kunna kalla det för ett riktigt gott slut. Ett efterlängtat.
Det vore verkligen på tiden.

Copyright Klimakteriehäxan

Tolv fåglar i ett paket att ångra

Julklappsbytarracet går i stadens butiker.
Det var fel färg, fel storlek, fel modell. Eller bara en förmodat bra idé som skulle visa sig vara hopplöst dålig när mottagaren försökt tyda det uselt rimmade rimmet, fått av alla snören och allt vackert papper och Sanningen var avslöjad.

Inte är det roligt att vara den som stått för det där helt misslyckade köpet, även om alla vet att avsikten var den bästa.
Sent ska jag glömma den gången när jag och en kollega dryftade julklappsproblem. Det gällde våra jämnåriga söner, som vi ville överraska med något oväntat, något som inte tagit sig in på önskelistan – men som skulle framstå som jättekul.

Då visade det sig att vi båda sett en och samma annons, lagt märke till den lite mer än vanligt, funderat kring potentialen. Ju mer vi pratade om saken, desto klarare blev det: inte kunde väl vi två tillsammans ha fel?
Vi gjorde slag i saken, och en gemensam beställning. Grabbarna skulle bli klart överraskade över denna fullständigt oväntade julklapp, en absolut cool pryl!

Leveransen kom. Vi tog var sin låda, fnittrade belåtet över detta vårt briljanta infall, gick hem och gjorde paket, ett sådant med uselt rimmat rim, många snören och vackert papper.
Så blev det julafton. Och nog blev Sonen förvånad alltid. Fast glad? Njaaa … Tveksamheten stod tydligt skriven i hans ansikte. Jag, den ömma Modern, skred till verket och demonstrerade. Här ställer man in, och här sätter man på – och sedan är det bara att njuta!

Men att ha en väggklocka med tolv fåglar på, fåglar som kvittrar varje hel timme, var och en sin egen sång ("inspelad i naturen"), det var faktiskt i mesta laget. Man skulle kunna tysta dem på natten, men det visade sig väldigt fort, att man helst ville tysta dem även på dagen. Den elektroniska fågelsången gick alla på nerverna, oavsett ålder. Och, skulle det visa sig, den andre fågelklocksmottagaren blev precis lika förtjust som min, det vill säga inte alls. Paketet hade kunnat innehålla så gott som vad som helst utom just de där tolv hysteriska pippivarianterna.

Inte kunde vi byta heller, den där firman vi beställt av verkade inte känna till konsumentlagarna och det tedde sig alltför besvärligt att gå till djupet med eländet. Det blev helt enkelt inget gjort och i dag minns jag inte riktigt hur klockan försvann – men borta är den, saknad av ingen.

Nu ser jag till min häpnad att fågelklockan gjort comeback. Den annonseras flitigt. Förmodligen kvittrar den lika enerverande nu som då. Förmodligen är den lika svår att byta.
Men en sak vet jag alldeles bestämt: jag köper inte en sådan. Inte en gång till. Även om den skulle försetts med ångervecka. För det där köpet, det har jag redan ångrat. I åratal.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du trots allt vill pröva din lycka hittar du klockan här! Men innan du satsar på varianten med guldkant, för nästan tre tusen spänn, ska du kanske testa ekonomiupplagan, med plast ...

Citat i vinterskrud

"Snöskyfflarna är slut, liksom snöslungor och vägsalt. Nu har det gått så långt att desperata husägare börjat stjäla slungor av varandra."

-Lokaltidningen Mitt i Södermalm skildrar i dagens utgåva den pågående vintern med dess konsekvenser. Vilket får mig att inse att det är skönt att inte bo i villa: man slipper inte bara snöskottningen, man slipper också bli misstänkt som snöslungetjuv ...

Tisdagstema MELLAN

Mellan de moderna skyskraporna ligger det inklämt, huset från en tid när New England var nyare än i dag. Då var det naturligtvis ett pampigt byggnadsverk. Nu har det liksom krympt, eftersom de nyinflyttade grannarna är av den ståtligaste sorten ...

Jag hade aldrig varit i Boston förrän nu i november, men jag blev förtjust över mycket, bland annat den här blandningen mellan gammalt och nytt som ständigt gör sig påmind i stadsbilden.
Hoppas jag kommer dit igen!

Veckans tisdagstema är alltså det lilla ordet MELLAN, som i mellandagar, som i mellanmål, som mellan skyskrapor ...
Fler sätt att illustrera/tolka temat hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Fina flickor har hela strumpor

Nog anser jag att jag gör mitt bästa. Blötlägger dem, filar, smörjer, klipper naglar, pysslar med alla de tio små utskotten, masserar, lackar. Allt detta eftersom jag tycker att man ska vara rädd om fötter – utan dem skulle vi ju inte nå ner till marken, som det så vist skaldades i det Knäppuppnummer som Birgitta Andersson gjorde så gott som oförglömligt.

Och ner till marken når de, helt klart, dag efter dag. Men det finns ett stort aber med mina fötter (och då tänker jag inte på det något märkliga faktum att jag gått från storlek 38 till 40, men vet att den upptäckten har jag gemensam med många andra).
Det är nämligen på det viset att mina fötter äter strumpor.
Jag tillhör den del av mänskligheten som mestadels använder tunna strumpor och sockor, av s k nylontyp. 20 eller 40 denier står det på det otal förpackningar jag ideligen bär hem.

Så sitter jag där med mina välvårdade fossingar och gör mig redo för ännu en vardag. Tar ett par sprillans nya små strumpor. Det känns bra, ja, alldeles utmärkt.
Fast hur det nu kan komma sig håller det tillståndet i sig bara några timmar. Vips går det en maska, oförklarligt ovanpå foten, väl synligt för den som händelsevis kastar en blick neråt.
Och rätt som det är känner jag hur en tå letat sig ut och nosar på skons insida, utan textil mellanhand. Provar jag skor i en affär har jag alltid trasiga strumpor, oavsett hur nyss jag drog på dem. En häl verkar vara på väg på helt egna äventyr. Så där håller det på. Aldrig att ett par strumpor överlever i oskadat skick från morgon till kväll på mina fötter! Och fina flickor som ALLTID ska ha hela strumpor!!!

Det var faktiskt ännu värre på den tiden då jag använde kjol eller klänning mycket flitigare. Fanns det ett spikhuvud som stack ut från ett stolsben fastnade jag ofelbart på det med mina strumpor. Bordsskivor har en tendens att få stickor. De slaktar strumpor blixtsnabbt och skoningslöst. Väskor har ibland vassa detaljer: ritsch, ratsch, snudd på filibombombom. Till och med stövlar kan utgöra ett hot, jag tänker på modeller med spännen som måste kombineras med förbud mot korslagda ben om inte strumpkontot ska bli astronomiskt.

En komiker drog en gång en lång skröna som handlade om hur det är när kroppen upptäcker ett hål i kläderna, en skavank som ingen annan kan se.
-Vet ni hur det känns? undrade han. Och förklarade närmare:
-Som om kroppsdelen vill leta sig ut, utforska omgivningarna, bekanta sig närmare, utan att någon sorts tyg är i vägen!
Publiken, jag inkluderad, nickade ivrigt, vi vickade säkert lite undersökande på tårna samtidigt – var det inte?!? jovisst, ett litet ett …
Mannen på scenen kollade in oss, log brett och sa:
-Såna kalsonger har jag i dag.

Lika roligt tycker jag inte det är med mina trasiga strumpfötter. Det är det där med de fina flickorna, de man gärna vill tillhöra, åtminstone i teorin. Vilket är fullständigt omöjligt för den som har ”trashade” ben – helt oavsiktligt, utan eventuella modehänsyn.
Egentligen finns det bara en bot mot denna strumpornas pestsmitta: vår, sommar, värme, barfotatider.
Idiotiskt nog kräver etiketten dock även då att fina flickor har strumpor. Hela strumpor, självklart.

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa sättet att resa

Annandag betyder för väldigt många förflyttning.
Eller åtminstone försök till förflyttning.

För sällan har väl så många hinder rests på väg till och från julfirandet som i år: snön ligger i ogenomträngliga drivor på vägarna, järnvägens växlar fryser, tågen slutar gå, flyget har till och med gjort av med all avisningsvätska ... och det utgick ett påbud, kanske inte precis från kejsar Agustus men i alla fall från myndigheterna, att den som inte absolut var tvungen att ge sig ut gjorde klokast i att stanna hemma. Samt att den som ändå dristade sig utomhus i någon sorts fortskaffningsmedel gärna borde vara inte bara med varma kläder, utan också med dryck och matsäck försedd. För alla eventualiteters skull.

Kanske var det bättre förr?
För vem har hört talas om att turerna med häst och vagn ställdes in? Jo det är klart, vagnen byttes mot släde när höstlöven ersatts av snökristaller. Men nog fungerade det!
Och på sina ställen verkar det fungera fortfarande.

Möjligen är det så att det allra bästa sättet att resa är att göra det i fantasin. Det finns hjälpmedel att ta till: böcker, tidningar, filmer, teve, ja till och med musik kan funka. Och nedsjunken i favoritfåtöljen, soffhörnet eller rent av under duntäcket är risken för halkolyckor, kollisioner, trängsel och kötid klart behärskad.

Dig som ändå ska trotsa vädergudarna och sätta din lit till trafikverkets effektivitet önskar jag lycklig resa. Ta det varligt!

Häst och vagn i centrala Boston, i november.

Copyright Klimakteriehäxan

God Jul!

En riktigt och hjärtligt
GOD JUL
önskas ni alla i dag, mitt i all snö, alla minusgrader, all mat, alla klappar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Julgodis

Det är hotande nära till julgodiset. Och det är inte bara hälsovådligt, det är gott också. Varenda kalori smakar mer, varje tugga försvinner så snabbt att smaklökarna snopet undrar vad det egentligen var som hände.
Då kanske den här sortens bakverk kan vara räddningen: ögongodis. Tänkt att hänga i granen, förmodligen för den som seriöst satsar på att hålla konsumtionen nere över alla helgerna.
Själv nöjde jag mig med att ta en bild ... så fattar ni hur min inställning till julgodis egentligen är ...

Copyright Klimakteriehäxan

Julpynt - Ladies only ...

Vad är det som gör att det - faktiskt - är roligt att köpa nya julgransprydnader? När man nu har lådor fulla, med fina saker, prylar med affektionsvärde, många vidhäftande minnen?
Det där är en 10 000-kronorsfråga, för den som minns hur stor, viktig och svår en sådan kan vara.

I dag fann jag mig själv stå där igen, bland alla klot, alla glittrande hjärtan, änglar, tomtar, äpplen och ljusgirlander. Fast jag naturligtvis inte skulle ha något. Lystet lyfte jag på ett genomskinligt klot besatt med "diamanter", en snöstjärna glittrade förföriskt, ett stort rött hjärta ville berätta om de varmaste känslor om det bara finge följa med hem till granen.

Så plötsligt upptäckte jag en hylla till. Det borde ha stått "Ladies Only" på den. För vad fanns där för julgransprydnader om inte en kvinnas käraste accessoarer i miniformat: handväska, festsandal och högklackad stövel. Plus ett läppstift.
Någon har tänkt till, funderat hur man bäst vädjar till henne som går i pysseltankar inför stundande helg.

Det hela påminner mig om en födelsedag för länge sedan. Maken skulle gratuleras, Dottern gick till fritids och meddelade personalen att hon ville tillverka en alldeles egen present. Men hon visst inte vad hon skulle göra. Då ställde hennes favoritfröken den förlösande frågan:
-Vad tycker din pappa allra mest om?

Svaret var självklart. Dottern kastade sig in i snickeriavdelningen. Där gjorde hon en dator, med alla tillbehör: tangentbrädan hade knappar, musen som var pytteliten satt fast med ett snöre. Själva maskinen var en träkloss, men hon ritade dit det som skulle finnas. Alltihop rymdes i en vuxen handflata.

Lite så har väl den tänkt som produktutvecklat det moderna julgranspyntet: vad gillar damerna allra mest? Det vill de ju ha i granen också, i miniatyr, med obligatoriskt glitter.
Och för den som har väntat så här till dan-före-dan-före-dan är det dessutom halva priset. Rea! Det gillar vi ju också, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna är förstås klickbara om du vill kolla detaljerna!

Julgardiner - och tisdagstema FÖRBEREDELSER

De sitter uppe nu, julgardinerna i köket. Sprillans nya.
Jag har ett mycket speciellt förhållande till gardiner i allmänhet och julgardiner i synnerhet.
Vi har inte mycket tyg i fönstren hemma, det går väldigt bra ändå: man ser lite träd, lite vatten, en bro, lite gräs ... en utsikt som förändras med årstiden, som lever mer än någon gardin, hur tjusig och specialdesignad den än må vara.

Men så hände det sig att min mamma kom för att fira jul med oss. Vi var nyinflyttade. Hon inspekterade bostaden, nickade uppskattande åt något, tittade undrande på annat. Och så var det det där med gardinerna: varför hade jag inte satt upp några, mer än i sovrummen? Och, viktigast av allt, varför fanns det inga julgardiner i köksfönstret?

Jag höll emot. Det fanns tydliga tecken på jul ändå. Mor var tyst. För att bara en liten stund senare återkomma till det kära temat:
-Vore det inte väldigt trevligt med en julgardin i köket ändå?
Jag höll emot.
Replikskiftet gick i några repriser.
-Visst skulle det väl ändå ...
Jag höll emot. Svaret var nej.
Så var det den 23 december, ganska sent, när mamma tog sats en sista gång:
-Nog borde det hänga en julgardin i köket?

Det finns krig som inte har någon lösning. Men man måste välja vilka strider man utkämpar, hur mycket kraft och energi som kan satsas. Gränsen var nådd. Och den här tvisten kunde biläggas. Alla önskar vi ju fred på jorden, eller hur?
Jag kastade en blick på klockan: tio i sex. Var fanns närmsta heminredningsaffär? Slängde mig över bilnycklarna, parkerade ganska olagligt och rusade in, på vippen att springa omkull expediten som just skulle låsa dörren.

-Var har ni julgardinerna? skrek jag desperat.
Expediten hukade förskrämt och sa att tyvärr, de var nog slut – om det inte låg någon bit i stuvlådan? (För övrigt ett bevis för att min mamma är långt ifrån ensam om faiblessen för just julgardiner.)
Jag dök. Och kom upp med en gardinkappa, orangeröd med mönster i guld, vitt och grönt, volang nertill. Tämligen gräslig. Dessutom i kortaste laget, det sa mitt ögonmått, men nöden har ingen lag. Det blev affär.

Hem kom jag, upp for gardinen – den blev inte ens fållad i kortändarna, varje millimeter tyg behövdes för att täcka fönstrets hela bredd.
Om det blev snyggt? Nej.
Om det blev mer julstämning? Nej. Inte i min värld.
Men mamma var nöjd. Så då så.

Sedan dess har jag julgardin i köket. Den där första lyckades jag kränga för en tia på loppis. Därefter har jag gjort ständiga försök att hitta något som passar såväl mig som mitt kök – och mamma, förstås. Jakten på den ultimata julgardinen har rönt varierande framgång, med nya mönster, nya färger från år till år: grönt med tryckta tulpaner, broderade kottar, lingonkransar, glada tomtar ...
Nu blir det spännande att se hennes reaktion på årets upplaga.
För nu har jag i alla fall satt upp den. Julgardinen.

Copyright Klimakteriehäxan

Det här är också mitt bidrag till veckans tisdagstema, som har FÖRBEREDELSER som ämnesord. Titta på fler förberedelser den här vägen!

Insnöad

Mitt sjunde bloggarår har inletts, mer eller mindre per automatik, med lite bloggsemester - ja den började väl redan i slutet av år sex.
Ibland tryter ideerna, uppslagen pockar inte på, tiden räcker inte till. Kanske har det något med julen att göra också.
Och ute slutar det a-l-d-r-i-g snöa.
Vit jul, fint.
Men nu räcker det. Och blir över. Jag känner mig insnöad.

Copyright Klimakteriehäxan

År 7 har inletts!

I dag börjar ett nytt år, igen.
Nej, jag räknar inte tid på persiskt eller kinesiskt eller något annat mer exotiskt vis. Firar heller inte storslaget: ingen champagne på kylning, inga ostron, ingen hummer, inga fyrverkerier, ingen festkonsert.
Jag står bara i starten på mitt sjunde år som bloggare.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SYMBOL

Vad symboliserar det stiliserade barnet? En plats reserverad för lek? Eller en badstrand? Kanske bara en uppmaning eller påminnelse om att man bör bejaka barnet inom sig? Att, även om det är fel årstid, greppa en imaginär liten hink och bygga ett sandslott i fantasin, bara för lusten att leka med form, material och färg?

Den här symbolen satt på en avskärmning till en byggarbetsplats i Boston för några veckor sedan.
Nu fick den bli mitt bidrag till bloggfotokedjan Tisdagstema, med "symbol" som ledord denna vecka. Klicka här för fler symboliska bilder!

Copyright Klimakteriehäxan

Han, den ende med en alldeles egen plats ...

Det går knappast en vecka utan att vi möts, som hastigast. Utbyter ett kort hej, någon gång några fler ord, inget av egentligt intresse, utan bara av någon sorts formell artighet. Idag är han gift och stadgad flerbarnsfar, vittberest, med skaplig karriär, goda inkomster.
Just denne man intar en alldeles speciell plats i mitt hjärta – och det är inte på hedersläktaren.

Han är den nämligen ende i mitt liv som uteblivit från en date utan att höra av sig, utan anledning, utan att låtsas om någonting. Jag blev bara dumpad. Satt som ett fån, ombytt och klar, och stirrade på telefonen som (om det hade varit möjligt) verkade bli allt tystare för varje minut som gick.

Naturligtvis hände detta för ofantligt länge sedan. Det var sommar, varmt, ljuvligt, och vi hamnade lätt och ofta i partystämning. Gick ut och åt på kvällarna, badade i nattmörkret vid Rålambshov, tog en varm korv i närmsta kiosk.
Vi var kanske 25, han var snygg och smart och spännande – antagligen skulle jag också ha kunnat beskrivas med de orden, det törs jag möjligen konstatera nu när mer än trettio år har gått …

Visst var vi ett gäng, i vilket deltagarna varierade efter tillfälle och möjlighet, men han och jag var båda med tillräckligt ofta för att få direktkontakt. Ett kittlande intresse uppstod. Därför sa jag ja, snabbt och utan minsta tvekan, när han föreslog att vi skulle skippa de övriga och ses på tu man hand: det här kunde ju faktiskt bli något!

Jag minns inte hur planen såg ut, vad vi skulle göra. Men jag minns som var det i går min enorma besvikelse. Hur kunde han bara inte slå en signal? Hur kunde han låta mig sitta där och fånstirra in i väggen, en lördagkväll när hela världen surrade av livsglädje och äventyr? Hur kunde han utsätta mig för den tysta telefonens terror?
Nej, jag grät inte. Jag var arg. Tvärilsken. Och blev argare ju senare timmen led. Hittade till sist en kompis att trösta mig med, en som förstod och som plåster på såren fixade en kul grej till söndagen i stället.

Hade något liknande hänt idag skulle jag tveklöst ha kastat mig över mannen i fråga, spänt ögonen i honom och frågat vad i h-e han menat, i ordalag som vore fullständigt omöjliga att missförstå. (För all del, det har inte varit aktuellt med någon date sedan tidigt 80-tal, men det är ju en annan historia ...)
Men där var jag inte på den tiden. Teg och led, det var väl det jag gjorde. Och undvek svikaren efter bästa förmåga.

Naturligtvis har han inte en aning om vilken särställning han än idag intar i mitt liv, det kommer han heller aldrig att få veta.
Men den som väljer att dumpa en människa borde faktiskt upplysas om hur det känns. Visst kan man ångra att man lovat något, visst kan man få nya och bättre alternativ. Det måste vara OK – fast bara om man säger till.
Annars riskerar man att hamna på den där speciellt utvalda platsen, den som absolut inte finns på hedersläktaren.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster kan man bli sjuk av

I åratal har jag gått förbi det här fönstret, så gott som dagligen. I åratal har den där otroliga blombuketten stått i fönstret. Konstgjord är bara förnamnet, man verkar inte ens ha haft som ambition att efterlikna någon verklig företeelse i floran över huvud taget.

Men jag har en teori. Eftersom det bakom detta fönster uppenbarligen pågår viss aktivitet av medicinsk typ (skylten Praktikertjänst!) tror jag helt enkelt att det är ett sätt att skaffa fler och nya kunder.
För den som ser den här förskräckliga buketten kan naturligtvis bli sjuk av chocken, få psykbryt, deppa ihop, slå sig för pannan så hårt att blodvite uppstår ... möjligheterna känns oändligt många. Rena turen att jag klarat mig - men det kan naturligtvis bero på att jag vänder bort blicken.

Idag har jag ändå gjort ett undantag och inte bara tittat, utan till och med förevigat arrangemanget. Anledningen är att temat för Veckans fönster är MEDICINSKT.
En hake i mitt resonemang om baktanken med buketten är dock, att mottagningen verkar tillhöra en tandläkare och inte en "vanlig" doktor.
Å andra sidan: man kan skära tänder för mindre fula saker än denna. Så vem vet, det kan lyckas - jag biter ju ihop, hårt, inför anblicken!
Fast jag går förstås till en annan tandläkare.

Copyright Klimakteriehäxan

Juldjur att satsa på?

Bock, gris och kalkon - se där julens djur, i koncentrat! Men varför inte också en liten råtta, en nyckelpiga eller en lätt hysterisk rosa larv med hellugg?

För visst har väl också du insett välsignelsen med handsfree till mobilen, inte minst nu när minusgraderna får fingrarna att stelna på rekordtid? Det finns bot för det. Till mikrofoner som används utomhus, och dessutom väldigt nära munnen, använder proffsen så kallade puffskydd. Vilket gör att man hör mindre vindbrus och störningar. Och när det gäller mobilen betyder handsfree framför allt att du kan ha händerna i varma vantar eller fickor medan du pratar - vad man i ekonomkretsar brukar kalla "a win-win-situation", helt enkelt!

De små djuren du ser här är alltså ytterst fiffigt hopkomna små puffskydd, lite som ett smycke blir de också! De är inte direkt svåra att åstadkomma, men det kräver utan tvekan både tålamod och pilliga fingrar. Kerstin Pettersson heter kvinnan som gör dem, och jag köper och ger bort eftersom jag tycker det blir personliga presenter med lite extra touch.

För den händiga är det naturligtvis bara att ta fram stickorna (garnåtgången inget bekymmer, det behövs ju bara en stump!) och kopiera idén. Storleken på handarbetet är ju sådan, att till och med jag skulle hinna få det färdigt i tid till julafton ... men nej, vill jag ha fler köper jag dem av Kerstin. Några fler djur till jul kan det nog bli!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om du blir jätteintresserad kan jag nog fixa ett telefonens juldjur också till dig! Maila i så fall! klimakteriehaxan@hotmail.com

Citat om kärlek

"Hon visade alltid villkorslös kärlek så fort man klev innanför dörren. De flesta hundar gör det, till skillnad från fruar och ungar."

-Robert Aschberg skriver fint om sin hund Maya i en krönika i Aftonbladet idag. För honom precis som för de flesta andra hundägare övergår snart ett husdjur från att vara djur till att bli en riktig familjemedlem. Och innerst inne är Robban en riktig mjukis, tro inte annat!

Sockersött

X2000 krånglar sig fram genom Mellansverige. Det är hett som i en bastu inne i kupén, i stark kontrast mot den värld som passerar på andra sidan fönstret. Tåget är försenat - naturligtvis, det är ju vinter ... väldigt vackert, det måste till och med en sommarfantast som jag erkänna. Att också Södertälje kan framstå som riktigt snyggt känns oväntat! (förlåt, Södertälje, och dina fans!)

Och så slås jag av den fullständigt ologiska tanken (ja ännu en i en lång rad alltså) att om man någon gång ska få ha en ursäkt för sitt sockersug, så måste det vara nu.
När solen bryter igenom diset och får allt att gnistra, då är man ju inflyttad i en sockrad värld, ett helt landskap av kristyr. Allt är vitt och sprött. Sött, kort och gott. Självklart beroendeframkallande!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: VÄNTAN

Det finns en vanföreställning som går ut på, att den som lägger upp fötterna på skrivbordet är lat och allmänt oduglig.
Fel, fel, fel!

Med fötterna högt sätter man fart på blodomloppet, tankarna löper lättare och snabbare – och har man dessutom lite roliga skor (inte bemängda med snömodd och lera) blir effekten ännu bättre. Tro mig, jag praktiserar detta så gott som dagligen! Och den som väntar på något gott kan gärna göra det med fötterna på bordet!

Därför får ni som bidrag till veckans tisdagstema VÄNTAN se mina inneskor för dagen.
Och har du inte testat tricket för egen del så gör det, snarast.
För att kika på fler bidrag klickar du här, så ligger vägen öppen!

Copyright Klimakteriehäxan

PS ber om ursäkt för de noppiga strumporna - syns ju inte så länge vinterstövlarna är på ... och inte hade jag väl trott att mina fötter skulle förevigas just i dag ...

Personligare cykel

Cykel är ett förtjusande fort-skaffningsmedel: smidigt, tar liten plats, energisnålt, miljösnällt, och den som cyklar får en hygglig dos motion på köpet. Tyvärr är cykeln också en av våra mest stöldbegärliga ägodelar. Det är inte för inte som folk släpar upp sina exklusiva velocipeder ända in i hemmet eller på jobbet.
Synd bara att cyklandet samtidigt är förenat med absolut livsfara – ja, ni som brukar läsa här, ni vet vad jag tycker och hur skraj jag numera är för att ge mig ut i (Stockholms)trafiken på bara två hjul.

Till och med i dessa dagar, i värsta sortens vinterväglag, susar folk fram, trots att cykelfilsmarkeringen drunknat i modden och halkrisken är enorm. Men vuxna människor måste ju få avgöra själva vilka faror man är villig att utsätta sig för om man vill slippa ta buss, tåg eller bil.
Och det finns faktiskt de som hävdar, att moderna cyklar klarar mycket mer än cyklar gjorde förr. Vilket jag i och för sig tillåter mig betvivla – tänker på min Crescent i reflexgrönt som jag sålde på loppis efter att ha haft den i ungefär fyrtio år … den var inte i nyskick, men köparen var lyrisk!

Fast förvisso pågår en produktutveckling även när det gäller tvåhjulingar i fullstorlek.
En riktigt kreativ cykelfantast heter Juri Zaech. Han är grafisk formgivare i grunden, schweizare, bosatt i Paris, och han har skapat sig en alldeles egen nisch när det gäller cykeldesign. ”Write a bike” kallar han projektet för. Cykelns ram förvandlas till en grafiskt ganska stram version av cyklistens förnamn. Kul, inte sant?
Den här varianten går dock inte att köpa ännu, men han jobbar på prototypen.

Återstår då bara en fråga: blir en sådan personlig cykel mer eller mindre stöldbegärlig?
För cykeltjuvarna, de har kanske lågsäsong just nu. Men man kan vara helt övertygad om att de kommer tillbaka. Till skillnad från den stulna cykeln.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna lånade från www.behance.net - där finns fler namncyklar! Till och med en tandem!

Veckans fönster - en jättekåk i glas

Veckans fönster ska vara teatraliskt - och det kan man väl ändå säga att hela glasfasaden på Danmarks nya operascen är, även om min bild inte är direkt vad man kallar dramatisk?

Det Kongelige i ny tappning invigdes så sent som i januari 2008 och är antagligen en upplevelse att se inifrån. Jag har bara sett den på håll, en av sommarens varmaste dagar. Vi tog en sightseeingbåt som tuffade runt bland sevärdheterna. Det passade mig perfekt eftersom jag inte alls är hemtam i Köpenhamn. (Vilket också gör att jag innerligt hoppas att jag inte blandat ihop de grandiosa kåkarna!)

Men Veckans fönster, som alltså har tema TEATRALISKT, gav mig tillfälle att minnas hur varmt och skönt det kan vara när inte almanackan säger december. Och dessutom konstaterar jag, att jag väldigt gärna åker till Köpenhamn igen. Kanske kan jag rent av ta mig in och njuta av något som händer på scenen? Fast då får jag nog satsa på balett, danska är inte mitt bästa språk ... trots "Livvakterna" och "Brottet", som jag inte missat en enda minut av!

Fler bilder som är närbesläktade med teatervärlden klickar du dig fram till här.

Copyright Klimakteriehäxan

En olydig kaffebryggare

Råkade ut för ett smärre missöde i veckan, ett missöde som ledde till att vi blev utan kaffebryggare. Inget oöverkomligt problem, inte alls. Maken klev iväg och handlade en ny – eftersom vi faktiskt gärna vill ha, och rent av anser oss behöva, något att göra kaffe i.

Föga anade jag när nykomlingen packades upp att vi nu står inför ett nytt och tämligen jobbigt problem. Det dök upp när vi skummade bruksanvisningen.
Vi som inte längre passar några småbarn för hemmets faror, inte ligger vakna på nätterna i väntan på att tonåringarna ska hitta hem, inte ens har hund eller katt att hålla reda på – vi måste nu ha ständig koll på vår kaffebryggare.

Punkt 9 i bruksanvisningen slår nämligen fast, att vår kaffemaskin aldrig får vara utan tillsyn. ”Lämna aldrig apparaten obevakad” står det, bokstavligen och ordagrant. Punkt och slut.
Jag ser framför mig hur jag kliver på bussen och så småningom kommer till jobbet på måndag morgon med min kaffemaskin i handen. Hur vi måste ha den med på bio, som handbagage på flyget, i en extra väska när vi hälsar på hos grannarna, hur den finns med i träningslokalen, vid restaurangbordet ...

Frågan är om vi inte borde överväga att genast gå ut och handla en annan bryggare, en mindre olydig variant, som kan lämnas åt sitt eget sällskap åtminstone för kortare stunder.
Det skulle förstås också kunna vara så, att den som skriver bruksanvisningar åt OHB Nordica borde få lite hjälp med tankearbetet. För visst har någon tänkt, utan att ha särskilt mycket tur. Åtminstone inte just den här gången.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Inser plötsligt att jag nu kanske står inför svaret på en gåta som jag funderat länge på. Har vi här möjligen förklaringen till att moderna handväskor så ofta är så stora? Man ska ha plats för en elektrisk kaffebryggare i dem!

HEMskt

Det finns folk som har idéer. Kreativa människor som tar tag i saker, skapar, tänker nytt. Ibland lyckas de till och med tänka nytt med start i något redan existerande, rent av vanligt.
Som familjen Wolf i Enebyberg norr om Stockholm.
Där firar man verkligen advent.

För medan andra föräldrar slaviskt förser sina telningar med teves adventskalender – ett måste i de flesta familjer – har Wolfs gjort ett eget lucksystem som inte går av för hackor.
De har helt enkelt förvandlat hela sitt kök till en enda stor adventskalender. På skåpluckorna har de målat alla siffrorna, från 1 till 24, och de tre ungarna får turas om att öppna. Bakom varje lucka väntar naturligtvis en överraskning.

De där siffrorna går dessutom inte att ta bort igen, men det spelar mindre roll, eftersom köket ändå ska renoveras. Så man har passat på att måla lite stjärnor, granar och tomtar också!
Nog måste grannbarnen bli lite avundsjuka, även om störst naturligtvis inte alltid är bäst? Och kanske är detta en idé att kopiera nästa år, för den som ändå tröttnat på sin köksinredning?

Ett annat häftigt företag i hem-branschen finns i en annan förort, i Husby. Där har flitiga händer förvandlat en vanlig trerumslägenhet till ett enda stort mysrum. Ja, det måste väl bli mysigt om precis allt blir mjukt?
I åtta veckor har projektet pågått. Det kallas Knitting House, och det betyder att allting i lägenheten har avbildats som stickningar. Vilket betyder 250 kvadratmeter tapet, till exempel, och kylskåp, elskåp, element, badrumsinredning, elkontakter … Och har det funnits en spricka i väggen finns den också avbildad i stickningen.

Det handlar naturligtvis om ett konstprojekt, nära besläktat med stickgraffiti.
Visst får sådana här infall oss andra, som bor i alldeles "normala" bostäder, att framstå som lite torra och tråkiga?
Men det är klart: om man inte gillar att städa i vanliga fall lär det ju inte bli enklare att feja i en helstickad inredning … Fast det är naturligtvis en väldigt tråkig invändning. HEMskt trist, rent av.

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturradion har just sänt reportage om Knitting House - gå hit!

Hund - bättre än skönhetsoperation

Hundar är ofta trevliga.
Hundägare, däremot, uppvisar ofta alldeles för många brister.
Men de där lurviga, mjuka, blötögda, fyrbenta kamraterna är det väldigt lätt att gilla, ja till och med att älska.

Nu har hunden poppat upp som ett inlägg i debatten om skönhetsoperationer. Det är den amerikanske plastikkirurgen Robert Tornambe som i ett inlägg i Huffington Post faktiskt talar mot sin egen profession när han rekommenderar att den som vill ta till kniven när åren börjar bli alltför synliga i stället ska skaffa hund.

Enligt plastikkirurgernas amerikanska fackorganisation gjordes mer än nio miljoner kosmetiska ingrepp på ungefär lika många kvinnor i fjol. Under samma tid avlivades cirka två miljoner hundar. Samtidigt fanns det mellan sex och åtta miljoner hundar som ingen ville ha. De togs om hand på speciella inrättningar för herrelösa husdjur, i hopp om att någon husse eller matte skulle dyka upp och förbarma sig.

Plastikkirurgen Tornambe råkar, visar det sig, vara en stor hundvän, samtidigt som han lutar sig tungt mot tjugotre års erfarenheter av skönhetsoperationer. Nu föreslår han, att den som överväger en ansiktslyftning tar sig en allvarlig funderare – och blir hundägare i stället. Det är helt enkelt bättre, både för människan och hunden!

-En vanlig ansiktslyftning håller mellan fem och tio år, beroende på hudtyp och den teknik som används, menar han.
-En hund lever längre, i medeltal nästan tretton år. Men också när hunden är död har man minnena kvar, hunden lever för evigt i ditt hjärta.
-Den dag då effekten av din skönhetsoperation inte längre syns är allt du har kvar minnet av den där prislappen – och insikten om att det kan kosta minst lika mycket att göra om alltihop en gång till!

Det bästa hos människan är hunden, heter det ju. Så kanske är det där tipset något att ta på allvar för den som funderar på ett litet lyft, även om det inte heller är gratis att vara hundägare.
Man kan bara hoppas att den som tänker om och satsar på en fyrbent skönhet vid sin sida också blir en ansvarsfull hundägare som ingen behöver reta sig på.
Vovven är med största säkerhet gullig. Och det kan nog smitta av sig på den som håller i kopplet … Hunden blir ett lyft utan kniv, helt enkelt!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Hunden på bilden är en av mina absolut trevligaste hundbekanta. Men inte min. Å andra sidan är jag inte ansiktslyft heller ... som synes ...