Ett äpple på modet

Har man tur så finns det så här års fortfarande ganska gott om svenska äpplen i livsmedelsbutikens fruktutbud: Åkerö, Cox Orange, Alice, Gravensteiner …
Men de är alla gamla bekanta, ibland behöver de inte ens köpas utan är rent av hämtade från den egna trädgården. Med andra ord närodlat, miljövänligt, transportsnålt. Ja, och gott och nyttigt, självklart.

Ändå finns det ett annat äpple som är allra trendigast. Det kommer från Centralasien eller Medelhavsområdet. Och det är inte ens ett riktigt äpple. Jag tänker förstås på granatäpplet. Det går nu för tiden att köpa i praktiskt taget varenda affär.
För inte så värst länge sedan fick du gå till elegantare fruktdiskar om du ville ha denna exotiska läckerhet, vars kärnor levererar en klarröd saft. Bakom bardisken används den i förädlad form, då heter den grenadine och gör långa drinkar vackrare.

Det kraftiga och sega rödgula skalet måste bort, men sedan är de där kärnorna jättegoda att äta som de är – bara man lyckas pilla bort alla de vita väggarna som skiljer fröna åt. Här finns massor av antioxidanter och vitaminer, och frukten påstås dessutom vara speciellt nyttig för män, eftersom den innehåller ämnen som motverkar prostatacancer (faktiskt den i Sverige allra vanligaste cancerformen).

Ganska nyligen sällade jag mig till granatäpplets vänner. Man vill ju hänga med …
Jag gick ut lite löst och strödde röda kärnor över en tårta med hallon och vispgrädde. Det blev inte bara vackert, det blev väldigt gott också. Sedan dess har jag prövat att äta granatäpple med keso, granatäppelsill, glass med smak av granatäpple och, naturligtvis, både frukt- och grönsallad med granatäpple i. En flaska granatäppelsaft står gripbar i skafferiet. Dessutom har jag förstärkt min (Anna Bergenströms) redan himmelska limoncellomousse med granatäppelkärnor, både i botten och ovanpå. Snyggt! Och så har jag alltid granatäppelbalsamvinäger hemma. Urgod.

Dock finns det en risk förknippad med detta moderna äpple, en risk som kan förklara varför frukten fått sitt namn.
Det är nämligen alldeles för enkelt att få hela granatäpplet att brisera i ansträngningarna för att få ur kärnorna, som kan vara ganska motsträviga. Ett tips jag fått är att man liksom ”vränger” skalet ut och in. Jojomensan, det går. Men ut över hela nejden sprids de små goda röda kärnorna, lämnande ilskna färgfläckar överallt där de landar.

Så medan jag ligger på köksgolvet, torkar saft och jagar förlupna granatäppelkärnor sänder jag de svenska inhemska äppelkusinerna några vänliga tankar. De må vara mindre moderna.
Men när tvingades någon senast till ett extra städskift av att ett Åkerö exploderat?

Copyright Klimakteriehäxan