Det var något i Olof Palmes blick

Naturligtvis kommer också jag i håg den där morgonen för precis 25 år sedan. Jag låg och sov i mitt gamla rum i Barndomslandet när mamma kom upp och väckte mig med beskedet att Sveriges statsminister var mördad, skjuten till döds efter ett biobesök mitt i centrala Stockholm. Det är utan tvekan en av de mest dramatiska saker som inträffat i vårt land i modern tid, tillsammans med Estonia-katastrofen och några andra eländiga händelser.

Olof Palme fanns ofta i teverutan, i nyheterna förstås, i debattprogram, i talarstolar. Det tog ganska lång tid innan jag fick något personligt intryck av honom. Men vid två tillfällen har vi mötts, och jag minns dem bägge väldigt tydligt.

Första gången befann vi oss i Luleå. Jag skulle intervjua honom om ett ämne som jag verkligen inte hade koll på och som jag lika självklart inte hade valt själv: korporativismen i Sverige. Be mig inte förklara hur det var tänkt, för det har jag ännu i dag inte fattat. Men på något vis blev det ett samtal och ett resultat, som mot alla odds gick att använda i det sammanhang det var avsett.
Inte nog med det, när vi sedan hamnade i samma incheckningskö på Kallax höll han sig alls inte för god för lite allmänt, trevligt småprat.

Andra gången var Palme på besök i sandinisternas Nicaragua, och jag var en av många journalister som fanns på plats för att skildra besöket. Av hans talskrivare fick jag epitetet ”tjejen som hittar till Rivas”, en liten stad som stod på programmet. Det var bara det att busschauffören körde fel, men vi tog oss dit till slut – jag kunde vägen till Rivas, och både pressen och statministern kom fram ...

Trots stress och pressat tidsschema fick jag sitta ner med Palme för en intervju om hans syn på hur det lilla centralamerikanska landet hade utvecklats efter ”la insurrección”, revolutionen som störtade diktatorn Somoza. Fru Palme var irriterad och snurrade runt oss under inspelningen, en officiell middag väntade, jag gjorde att den blev försenad, mer än den redan var.

Jag var inte och blev aldrig en reservationslöst hängiven beundrare av Olof Palme. Men båda gångerna slogs jag av samma insikt: jag behandlades med största respekt. Trots att det var uppenbart att jag inte hade kläm på korporativismen, trots att hela den nicaraguanska regeringen satt och väntade. Och det var ju inte så att jag var en journalistikens stjärna som det var "nödvändigt" att hantera vördnadsfullt, jag var bara en i mängden.

Det var något med blicken. De blåa ögonen. Det var något med uppmärksamheten. Han lyssnade på vad jag sa, ansträngde sig för att svara på bästa sätt, ville att jag skulle förstå hur han tänkte, var öppen för eventuella motargument.
Och jag blev imponerad. Olof Palme var en framstående politiker och opinionsbildare, innehavare av en av de tyngsta poster man kan ha i Sverige. Men han respekterade även en enkel reporter, som fick känna sig sedd, hörd - och som fick delta i ett samtal mellan två människor, inte mellan en makthavare och en okunnig tönt.
Vilket jag minns med beundran en dag som denna, 25 år efter skotten på Sveavägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Alla tidningar, tidskrifter och program i etermedia tar i dessa dagar upp Olof Palmes liv, öde och eftermäle. Läs mer här, här och här!
Och för dig som funderar över korporativismen finns hjälp att få här!