Hår utan slitna toppar

Kan inte låta bli att undra hur njutbar en teaterpremiär som äger rum i Stockholm i dag kan tänkas vara. Jag hör förstås inte till de inbjudnas skara. Och innerst inne tror jag inte ens att jag vill sitta i publiken.

Det är inte många stycken jag sett mer än en gång på scenen, men just det här är jag osedvanligt bekant med: åtminstone fem olika uppsättningar har jag kollat in. Ingen kunde mäta sig med den som för min del var allra första, den på Scalateatern i Stockholm. För mig var det en helt omvälvande upplevelse. De medverkande var otända stjärnor då, men några blev med tiden välkända, även om de i dag ramlat tillbaka in i glömskan: Bruno Wintzell, Anne Nord-Kulle, Bill Öhrström. För Ulf Brunnberg måste det också ha varit en tidig roll, eoner från Jönsson-ligan.

Året var 1968. Jag var nyanländ i Stockholm, lyckorusig av utbudet av teater, film, musik. Naturligtvis handlar det om Hair, hippiemusikalen som slog världen med häpnad. Och ovanligt långt hår, i kombination med nakna kroppar. Själv var jag inte alls någon hippie, snarare en prydlig flicka från landet, men den där föreställningen, den gick rakt in i mig.

Redan starten var helt underbar! Vi satt i salongen, ljuset släcktes, väntade på att ridån skulle dras upp. Då brakade hela ensemblen in bakifrån, sjungande för fullt. Det var härligt!
Historien tog man också till sig. En replik har överlevt i mitt minne i alla år: när tjejen köpt en turkosfärgad skjorta i kärleksgåva till sin kille och han avvisar henne med orden ”förresten tycker jag inte om tukråst”.

Så småningom hamnade jag i London och såg Hair i West End. Sommaren 1970 gick jag på teater i Wien. Då hette stycket förstås Haar, och när alla på scenen ropade ”Liebe, Liebe!” i stället för ”Love, Love!” minns jag att det kändes lite knepigt med språket.
Milos Forman blev den regissör som gjorde filmen 1979. Naturligtvis gick jag på bio! Det gjorde "alla" andra också.

När jag sedan såg Stockholms Parkteaters gratisuppsättning av Hair hade det faktiskt gått trettio år sedan mitt första möte med ”The Tribal Rock-Musical”, som den kallades när den hade urpremiär Off-Broadway i New York. Och det var underbart att upptäcka att håret inte var slitet, framför allt inte i topparna, som ”Let The Sunshine In”, ”I Got Life” och ”Aquarius”.
Ja, jag har förstås LP:n också, med den amerikanska besättningen – kanske kan den räknas som min sjätte upplaga?

Nu är det alltså Stockholms Stadsteater som satt ihop gänget som sjungande och dansande pläderar för en friare livsstil. Det gör de säkert bra. Men törs jag utmana ödet och se Hair ännu en gång, den sjunde håruppsättningen så att säga?
Tveksamt, för jag vill inte bli besviken. Inte bli överbevisad om att gammal kärlek faktiskt kan rosta. Men kanske ändå ... lovar ingenting bestämt!

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden är en del av skivomslaget med The Original Broadway Cast. Står inget årtal, konstigt nog.