Volymkontroll

Tystnad är det ont om, men ljud finns överallt.
Satt härom kvällen i en tunnelbanevagn som en av åtta personer i en ”kupé”. En kvinna läser en deckare av Elisabeth George. Övriga sju fingrar febrilt på sina mobiler och Iphones, pratar, lyssnar, spelar spel. Jag skickar ett sms – men stoppar sedan undan kommunikationsmaskinen. De andra sex knappar vidare som om livet hängde på deras fingerfärdighet.

Våra mobiler tar helt enkelt över vardagen på ett märkvärdigt sätt. Och vi tvingas delta i sociala sammanhang vi aldrig tänkt röra vid med tång ens.
Sitter jag på bussen hör jag de märkligaste samtal, privata är bara förnamnet – jag vill ju inte veta hur kalaset jag inte ska gå på planeras! Inte höra grälet om vem som missat hämtningen på dagis! Inte bli informerad om hur inköpslistan ser ut och vad allting kostar! Inte få klart för mig vem som gjorde slut med vem sedan någon varit otrogen med någon annans kille!

Andra konversationer är bara irriterande av andra skäl. Vissa röster skär genom luften som larmsignalen varje månads första måndagseftermiddag, omöjlig att undgå. Andra har lite bättre kontroll på volymen, vänder sig mot väggen, håller ner tonläget. Dem sänder vi i omgivningen tacksamma tankar, man får ju förutsätta att samtalet var nödvändigt. Vilket knappast kan ha gällt den slipsnisse som detaljerat diskuterade vem av två anställda som skulle få sparken så snart Han Med Makten klivit av på sin hållplats.

Sedan har vi de notoriska musikälskarna, de som inte kan förflytta sig en endaste meter utan rytmstöd i öronen. Nog har de lurar, alltid, så det borde ju inte kunna reta ens en gnällkäring (som jag och mina gelikar naturligtvis kan kallas). Det är bara det att just rytmsektionen i den där gruppen som står för musiken läcker ohejdbart till omgivningen. Och att tinnitus ännu inte är en mer utbredd åkomma än vad den är framstår som ett mirakel. Lika säkert kan man satsa en slant på att just den sjukdomen kommer att drabba oändligt många fler, förr än de själva anar.

Många av oss har det ganska ljudligt på jobbet också. Öppna kontorslandskap är inte skapta för tystnad. Men med tiden vänjer vi oss, låter snacket skölja förbi, avvaktar direkta inviter till att svara på frågor eller delta i en diskussion som rör något vi arbetar med. Och när två kollegor stannar till i närheten och surrar lite grand passerar det obemärkt. Med ett undantag.
PLÖTSLIGT sjunker ljudnivån i deras samtal dramatiskt, det som nyss bara var prat blir till viskning.

Och vad händer då? Jojomensan, då retas hörselnerven, då vaknar uppmärksamheten, då vill man veta vad som egentligen försiggår, öronen växer, de nästan fladdrar – inget väcker nyfikenheten så som ett samtal som i ett enda slag drar ner volymen från högsta till lägsta nivå. Då MÅSTE man höra! Det KAN ju vara något spännande!

Här finns en lärdom att dra: hemliga samtal bör föras i enskildhet. Och en till, upplysningsvis: chansen att överleva en kortare bussresa är stor även om man inte håller en mobil i handen.
Dessutom kan man kanske fundera över det där med volymkontrollen.
Ljud finns överallt, men tystnad är det ont om.

Copyright Klimakteriehäxan