God middag för lagom världsvana ...

Besökte en omtalad och relativt ny krog härförleden, B.R.A. på Blasieholmen här i huvudstaden. Framför allt en fiskrestaurang, men också med några kötträtter på menyn.
Först gick vi till fiskdisken där firrarna låg på rad: vad skulle vi välja? Det blev en korsordsbekant: uer. Fint vitt filéat kött som grillades och serverades med tillbehör vi valde individuellt (sparris!).

Bäst som vi satt där och njöt fångades uppmärksamheten av grannen vid bordet bredvid, som ville klaga.
-Jag är verkligen besviken, sa kvinnan och spände ögonen i den unge och synnerligen vänlige servitören.
-Det stod att vi skulle få både torsk och lax och pilgrimsmussla – men det var ju rått! Och kallt! Verkligen inte vad jag ville ha! fräste hon ampert.

Hon hade valt ceviche, en av mina absoluta favoriter om middagen ska börja med en förrätt. Marinerad fisk i lime, lite chili, lök, koriander. Fräscht, läckert (även om den på svensk krog aldrig kommer att kunna mäta sig med den hemgjorda jag en gång serverades, tillagad på en nyfångad barracuda ...)
Men damen kunde tydligen inte läsa innantill. Servitören beklagade, men undrade samtidigt om sällskapet ville ha varmrätt?
En halv hummer blev ordern som gick ut i köket.

Hummern, som tills nyss simmat i restaurangens akvarium, kom in på sin tallrik.
-Vad är det här? utbrister gästen.
-Jag tycker verkligen inte om mat som man måste sitta och pilla med!
I samma andetag upplyste hon såväl personal som intillsittande att hon minsann hade rest och ätit på restaurang i hela världen – men ingenstans hade hon drabbats av DETTA ...
Vilket rimligen måste tolkas som att hon aldrig förr beställt hummer.

Sedan steg ljudnivån, eftersom krogen blev knökfull och vi vid vårt bord hade egna saker att prata om, så själva upplösningen missade jag. Vägrade hon betala? Fick hon rabatt? Var det rent av en fråga om taktik för att komma undan lite billigare? Vet inte. Men roligt hade hon det inte – och sannerligen inte servitören heller.

Nästa gång ska jag definitivt pröva cevichen. Och jag pillar gärna med en liten hummer. Just den läckerheten har jag flera trevliga matminnen av. En gång bjöds jag t ex på middag på en fiskrestaurang i Miami. Min amerikanske värd och jag enades om att det var lobster time. Men han blev klar så otroligt snabbt. Hur gick det till? Jo, han åt stjärten. Bara den. Medan jag satt och sög njutningsfullt på benen, skrapade i skalet, tog vara på minsta smula, sparde klon till sist.
-Oj, är du redan klar, sa jag mitt i ett halvdiskret sugsörplande.
-Gör inget, sa han, fortsätt du, det är jätteroligt att titta när du äter! (Ljuden kommenterades inte.)

Oavsett vad valet av varmrätt blir så tänker jag köra repris på desserten nästa gång på B.A.R.: creme brûlee. Len och ljuvlig, med ett tunt och perfekt bränt sockerlager.
Hoppas innerligt att inte bordsgrannen beställde det också, utan att jag såg det.
För bränd mat vill väl säkert inte en sådan världsvan kroggäst ha. Heller.
Men för oss som är lite lagom världsvana funkar det perfekt.

Copyright Klimakteriehäxan