Det var på Capri vi mötte varandra

Den som hamnar på Capri kan omöjligt undgå Axel Munthe.
Den som hamnar på Capri bör ha gjort sin läxa, särskilt om man är svensk som Munthe, och åtminstone ha läst "Boken om San Michele".
Det hade inte jag. Men nu reparerar jag skadan. Eftersom jag hamnat på Capri. Och kan alltså citera den gamla dängan "det var på Capri vi mötte varandra" – Munthe och jag ...

Boken är en litterär sensation. Den skrevs allra först på engelska och gavs ut 1929 – Munthe verkar bland mycket annat ha varit ett språkgeni. Han skrev också själv den svenska versionen, som kom ut ett år senare. Sedan dess är den översatt till 52 språk och en suverän storsäljare, rent av i Stieg Larsson- och Astrid Lindgren-klass – möjligen är hans bok läst av ännu fler, fast utspritt över lång tid, förstås.

Boken går inte längre att köpa i Sverige, eftersom Bonniers inte gett ut den i ny upplaga sedan 2001. Jag lånade en på bibliotek. Läslusten infann sig inte: ett luggslitet exemplar med trasiga pärmar och ett typsnitt som inte kändes inbjudande det heller. Men skam den som ger sig – jag kände plikten kalla och satte i gång.

Döm om min förvåning när jag efter bara något kapitel helt övertygats om att detta är en historia jag verkligen vill läsa! Ögonen flyger över sidorna, det är underhållande i skröna efter skröna, som man inte nödvändigtvis behöver ta för absoluta sanningar (det skriver författaren också själv i förordet). Berättelsen om den alkoholiserade apan Billy glömmer man inte, lite kul också att Carl Bildt dyker upp – fast av en äldre årgång, förstås. Men boken bjuder också på en hel del tänkvärt: om synen på dödshjälp, om människans inställning till djuren och djurförsök, om klasskillnader i samhället, om inbillade sjukdomar och läkekonstens sätt att tas med dem.

Döden är ett återkommande tema. Munthe hade en dödskalle på sitt skrivbord, samarbetade nära med begravningsentreprenörer och balsamerare, begravde omsorgsfullt sina hundar och andra husdjur, patienter dog ohjälpligt, han bekänner att han kände skräck när koleran spred sig i Neapels fattigkvarter eller när tbc angrep många i hans omgivning – ändå hävdar han att han egentligen aldrig var rädd att dö, att döden tillhör livet som något fullständigt naturligt.

Bland det första som möter besökaren på Villa San Michele är en svartvit golvmosaik föreställande ett skelett (bilden). I handen har benranglet en kanna vin och en med vatten, tillbehör som Munthe vill ska förmedla budskapet: ta vara på det roliga medan chansen finns (vilket gör mig lite vänligare stämd, jag är inte förtjust i dödskalle-utsmyckningar rent generellt). Själv avled han 1949.

Jag har förstått att tidigare generationer läst Munthe och verkligen beundrat honom. Min egen mamma berättar att hon hela sitt liv drömt om att få resa till Capri och se hans märkliga hus i Anacapri. I dag är turistströmmen tät, den svenske läkarens historia berättas i sammandrag på alla möjliga språk, ”Boken om San Michele” köps i museibutiken.

Fast alltså inte på svenska, annat än för den som vill ha den som hörbok, inläst av Krister Henriksson. Så om du nu precis som jag kommer på att du vill läsa denna fascinerande historia är det antikvariat eller bibliotek som gäller. I pocketversion fanns den i serien ”En bok för alla” 1996.
Och faktum är att etiketten ”en bok för alla” passar rätt bra!

Copyright Klimakteriehäxan