Det blev ett ögonblicks rast mitt i leken. De två syskonen satt alldeles stilla bredvid varandra på lekstugans trappa. Jag fick fram kameran och hann knäppa en gång innan lugnet var över och jakten på nytt gick över stock och sten.Sedan dess har den där bilden stått framme i sin billiga ram. På olika fönsterbrädor, olika synlig, men jag tycker om den. Och jag tycker förstås om barnen, gulliga ungar mitt i sommaren, bara ben och armar, solblekt hår.
Så en dag höll jag fram fotot framför Dottern och undrade vad hon såg. Hon slängde en snabb blick och konstaterade:
-Det där? Det är ju vi, ju!
Med det avsåg hon naturligtvis sig själv och sin bror.
Döm om hennes förvåning när jag upplyste henne om att det var fel.
Barnen på bilden är plåtade långt innan mina egna kom till världen. De är min systers två äldsta, kameran var skäligen enkel och mitt fotograferande i sin linda.
Dock förstår jag Dotterns reaktion precis. För det har alltid fascinerat mig att de där fyra barnen i en viss storlek varit så otroligt lika varandra. Idag finns likheterna också där, men dessutom de ganska stora skillnaderna.
Ibland har jag förfasat mig över hur folk – framför allt gamla människor – kan ha foton stående framme i långa dammsamlande rader, fast så gott som säkert ingen tittar på dem. Men just den här bilden, den har undantagstillstånd på min fönsterbräda. Faktum är att den vore värd en snyggare inramning.
Det är inte många som, med ett foto på två, kan visa bilden av fyra!
Veckans fönster har tema FOTOGRAFISKT – och då blev detta resultatet här hos mig. Titta på andra lösningar här!
Copyright Klimakteriehäxan
Liten fin historia och bild till veckans fönstertema. Här är länken till mitt fönster: http://larans.aminus3.com/image/2011-05-06.html. Den finns lite längre ner också bland kommentarerna hos Susanne.
SvaraRaderaJag fascineras av din text..jag nickar instämmande och ler..jag gillar heller inte foton på rad i hyllor..men ditt foto i sin enkelhet berättar en historia..naturligt och rakt av..det är guld med sådana bilder..inget uppställt inget tillgjort..bara naturligt..fiiiint...
SvaraRaderaHärlig text till ditt foto. Anar jag tydliga släktdrag mellan generationerna?
SvaraRaderaSött foto.
Så sant, din slutrad. :-)
Gillar din berättelse till bilden!
SvaraRaderaDet blev ju en bild till veckans tema till slut. Bra bild dessutom, speciellt när man får historien till den.
SvaraRaderaOch visst är det intressant att studera studiofotografernas skyltfönster. Polyfoto i Malmö innehas av en kvinna som haft studion sedan 30 år tillbaka. Jag har själv tagit id-foton där några gånger.
Det där känner jag igen!
SvaraRaderaI en viss ålder var min systers äldsta dotter och min äldsta dotter kopior av varandra. För en oinvigd är fotografierna svåra att skilja åt. Numera finns släktdragen kvar hos kusinerna, men de är allt väldigt olika.
Bra val på veckans tema och trevligt med en historia till. Det känns så härligt att se den där gamla ramen just nu. Har nyligen inrett min mors lilla lägenhet på ett demensboende och tagit dit många foton för de betyder mycket för henne och är bra stöd för minnet och samtalen med henne. För att komma till saken...en röd och en grön precis sådan ram med foton på mig finns det.
SvaraRaderaVilken fin liten historia. Var stolt att du fixade veckans tema UTAN att ha ett fönster från Fotografiska :)
SvaraRaderaMen det är väl värt ett besök.
Jag tycker verkligen om dina historier till bilderna du visar. Roligt att du "såg" ditt fotografiska fönsterfoto och kunde berätta om det. :)
SvaraRaderaVilken fin fönsterbild och berättelse!
SvaraRaderaTrevlig berättelse kring bilden av de söta barnen.
SvaraRadera