Det här är ännu en av dessa historier som upprepar sig. Historien om (sol)hatten.
Sommaren kommer, med den solen. Och rätt som det är är ljuset starkt, strålningen för kraftig för att vara hälsosam. Eniga experter ger råd om allra bästa skydd: kläder på kroppen. Samt en hatt på huvudet. Modernt eller inte spelar ingen roll.
Alltså kliver man iväg och köper en solhatt. Trots att huvudbonad är det man passar sämst i, oavsett årstid.
Nästa gång det är dags för exponering i sol är hatten ofelbart kvarglömd därhemma, om det nu råkar vara så att den inte blivit borttappad för gott.
Alltså köper man ännu en solhatt.
Så där håller det på. Eller, för att vara korrekt, så där håller jag på. Resultatet: ett litet torn av hattar, i lite olika färg, olika material, olika stuk, men samtliga någorlunda vidbrättade.
I det ögonblick när jag köper dem tycker jag rent av att det nästan blir snyggt när jag trycker skapelsen på mina bleka icke-lockar.
Ibland får jag ändå för mig att jag ska ha hatt även om jag inte precis knallar runt på en tropisk strand. I fjol hälsade vi på bekanta på landet, vid Mälaren, och av hittills okänd anledning for jag iväg med en svart kreation på skallen. För att ett par dygn senare börja undra vart den där skrållan tagit vägen. Hade ingen aning.
Någon vecka senare hittades min hatt, uppspikad på en anslagstavla vid den vik där vi hade badat. Kanske hade vinden fångat den och flyttat den en bit, kanske hade jag bara varit blind när jag klädde på mig efter simturen. Så småningom kom hatten tillbaka, i skick ungefär som tidigare, bara lite mer berest.
Mitt senaste ”kap” är en vit sak med svart band. Investerade 10 € i den i Capri, satte den på skallen, men tog förstås snart av den. Lade den någonstans. Och naturligtvis var den borta. Men den är återfunnen. Hur? Jo, jag råkade titta på bilder jag tagit. Döm om min förvåning när jag ser den, liggande på disken i en osedvanligt vacker mataffär där jag botaniserat bland olivoljor och kryddblandningar. Tog några bilder på den exklusiva inredningen – som, visade det sig, var med hatt försedd. Min hatt.
Bara att gå tillbaka och – jovisst, visst har vi din hatt! Döm om min förvåning ännu en gång: jag lyckades få den med mig ända hem, till sist. Nu tronar den överst, ovanpå de andra: en från Bahamas (lånas ibland av Maken), en från Umeå (Kapp-Ahl), en från Honduras (garanterat handgjord), en från Kanarieöarna och ytterligare någon.
Att bära hatt kräver nog viss vana, faktiskt. En vana jag förmodligen aldrig kommer att skaffa.
Men det blir säkert en och annan ny solhatt till, att bygga på ”tornet” med …
Copyright Klimakteriehäxan
PS Undrar du över benen i spegeln på disken så tillhörde dom en kund - och inte heller dem såg jag när jag tryckte på avtryckaren utan först i efterhand!!!
Ha ha ha....det här var rolig läsning! :-)
SvaraRaderaTänk att du fotade hatten när den var borttappad!Tänk om man kunde hitta allt som man tappat bort på det viset...bara kolla i bildarkivet.
Till skillnad från dig har jag bara två solhattar en traditionell halmhatt och en i tyg som jag ärvt av min mamma.
Men jag gillar hattar....har två vinterhattar också och skulle nog gärna investera i några till. Inte för att jag klär i hatt men visst blir man lite glad av hattar eller hur?
Utan att för den skull vara "glad i hatten" ;-)
// Lisbeth
Bena var det första jag undrade över!!
SvaraRaderaTappa hattar är vanligt. Hitta eller få tillbaks dem är mer ovanligt. Två av tre för din del. Undrar vad som händer med den i framtiden förlagda hatt nummer tre...
Bra blogg som vanligt!
Kulsprutan
därför säger etiketten att damer inte behöver ta av sig hatt :)
SvaraRaderaOch innan jag fattade att det var en spegel som visade benen!
SvaraRaderaJag har en ful röd turisttyghatt när jag sitter ute. Men när jag går ute? Nä då har jag ingen. Möjligen kanske en keps som jag lånar från makens digra förråd.
Det blåser i den här stan så antingen skulle man få knyta sån där fin florsjal om en hatt eller investera i några rejäla hattnålar.
(Hm, kan man sätta fågelpennor i hatten, så de står ungefär som Asterix hjälmvingar? Njae, jag tror jag avstår.)
Vintertid har jag dock alltid nåt på huvudet.