Nyheten om bomben mitt i centrala Oslo spred sig blixtsnabbt.
Vad var det som hände? Hur stor var förödelsen? Kom folk till skada?
Svaren började komma in. Det tog inte lång tid innan vi kunde se med egna ögon på tv- eller datorskärm: stora hus i spillror, blödande människor, personer som låg på gatan, ambulanserna, de rödvita plastbanden, räddningspersonal och polis överallt.
Dottern, den till det lugna och lönsamma landet Norge utvandrade, bor inte långt därifrån. Insikten slår mig: hon kan ju ha varit där, kanske arbetade hon morgon? Många kan gå från jobbet tidigare på sommarens fredagseftermiddagar – det var, vet vi nu, förmodligen anledningen till att inte ännu fler kom till skada i regeringskvarteret, men bidrog förstås också till trängseln på gatorna.
Hennes nummer kommer upp i mobilen, jag trycker på ”ring”. Och, tack och lov, hon svarar efter kanske andra eller rent av första signalen. Allt är väl med just henne, jag behöver inte oroa mig. Lättnad! Tack!
Redan då vet jag att andra har stora skäl att oroa sig.
Kort därpå får vi veta att någon skjuter på ett ungdomsläger med flera hundra barn och tonåringar strax utanför Oslo.
Innan kvällen är slut står det klart att många föräldrar inte alls kan dra den lättnadens suck som jag kunde. När lördagen grytt har siffran över dödsoffer på Utøya stigit och fortsätter att stiga. Hjärnan stängs av, hjärtat darrar.
Det går inte ens att fundera över hur det skulle ha varit att tillhöra den kategorin människor: föräldrar, som brutalt ställts inför det ofattbara, det som inga ord jag känner till kan beskriva.
Copyright Klimakteriehäxan
På svt.se kan du följa de fortsatta händelserna i Norge.
Många är vi som delar dina känslor. Går inte att beskriva i ord. Får nästan dåligt samvete av förmånen att ha båda sina unga, vuxna döttrar hemma i TV soffan just denna morgon.
SvaraRaderaStora dottern(25år) möter mig gråtande över beskedet över det ofattbara tragedin. Skönt att kunna sätta mig hos henne och bara finnas där när hennes frågor kommer. Frågor som inge kan svara på.
Många är vi här i trakten som har barn som arbetar just i Oslo. Inga skadade men många skakade av detta!
Sköt om dig och tack för dina tankar!
Det är så obegripligt
SvaraRaderaMan undrar Varför
Man hoppas att man ska vakna upp och att det visade sig vara en ondskefull dröm.
SvaraRaderaDessvärre är det nog inte obegripligt för den som står bakom det. Det hela verkar väldigt välplanerat och djävulskt uttänkt. Vilket ju gör det hela ännu värre.
SvaraRaderaNu, när mer kommit fram om detta fruktansvärda dåd, är det nästan så att man blir mer och mer rädd!
SvaraRaderaFörstår - kan t o m känna - din lättnad! Du är dessutom den tredje bloggskrivaren jag stöter på under en kort stunds läsande som har barn i Oslo och som upplevt samma lättnad som du. Skönt mitt i all sorg och förtvivlan!
SvaraRaderaJag förstår dig - man får vara tacksam för varje dag som allt är som det ska.
SvaraRadera