Matdags - eller pizza till tusen

Vissa dagar är det hopplöst att hitta på något till middag. Ja, problemet kan rent av kännas alldeles oöverstigligt. Inget ätbart i sikte, inga idéer, ekande kylskåp, inspirationsfritt i frysen också.
Vad göra?

Svaret som hemma hos oss inte är helt ovanligt lyder ”pizza”. Bara att ringa och beställa, tio minuter senare är maten klar för avhämtning, den är fortfarande rykande het nät man lyfter locket av lådan och sätter saxen i brödrundeln täckt av olika sorters fyllning: ost, tomater, skinka, räkor, svamp …
Variationerna är många och tur är väl det, eftersom de där turerna efter de platta kartongerna ibland kan tyckas komma lite väl tätt.

När Sonen var liten kunde han sitta vid matbordet i sin köksstol efter avslutad måltid, serverad alldeles egen kost. Det mätta barnet såg sedan på medan föräldrarna girigt kastade sig över pizzorna. Som ren sysselsättningsterapi bjöds han på en avskuren kant, och med den höll han sig nöjd och road ganska länge. Han vred och vände på brödbiten, sög lite prövande på den, smakade liksom väldigt eftertänksamt. Kanske var det redan där och då hans kärlek till italienska specialiteter grundlades, för att så småningom bli förädlad till att omfatta färsk ruccola, parmaskinka och fin mozzarella på den runda kakan.

Men den tid när han nöjde sig med en kantbit ligger förstås väldigt långt tillbaka. Många är de pizzor vi burit hem sedan dess.
Hur många? Tja, låt oss säga att vi ätit pizza i genomsnitt två gånger i månaden – det finns ingen tillförlitlig statistik, jag gissar bara – men åtminstone periodvis har vi absolut fallit för frestelsen så pass ofta och lyft telefonluren i stället för kastrullerna.
Och det en gång så lilla barnet har gått och fyllt 25.
24 pizzor om året i 25 år.

600 pizzor! Bara till mig! Och om man betänker att jag åt min första Capricciosa långt innan det där barnet kom till världen kanske det sanna antalet ligger närmare 1000! Kan ni se berget, drypande av smält ost, droppande av tomatkross? Eller lägg ut dem i rad – de räcker nästan en halvmil! Antalet kalorier vill jag inte ens tänka på eller försöka räkna ut, summan blir ett astronomiskt tal.
Skulle det sedan rent av förhålla sig så, att det har blivit mat i platt kartong ännu tätare blir slutresultatet ännu mer skrämmande.

Men likväl är det ibland väldigt gott med en pizza. Fast det vore kanske smart att ransonera lite hårdare. Det skulle ju bara leda till att de gånger det verkligen var dags vore den där från Neapel importerade paradrätten ännu smaskigare!

Saxen, förresten. Det lilla ordet i början kanske orsakade en och annan liten undran? Jo: saxen är det oslagbara redskapet för pizzaätare! Glöm speciella ”pizza-slicers” som finns i varje köksbod med självaktning. Glöm gärna gaffel och kniv också. Klipp en trekant, ha servetter till hands och för maten till munnen med händerna som på Hedenhös tid!
Glöm dessutom åtminstone för ögonblicket den ack så nedslående statistiken och njut till tusen i stället för att räkna ...

Copyright Klimakteriehäxan