Väntans tider i London

Ett par dagar i London är rätt uppiggande, speciellt om man – som jag – inte varit där på ett bra tag.
Men hoppsan, så rörigt! Det kändes som att så gott som varenda gata är åtminstone till hälften uppgrävd. Avspärrningar, byggnadsställningar, omledd busstrafik, trängre än någonsin.

Den där trängseln hör förvisso till, åtminstone om man uppehåller sig i trakterna kring Oxford Circus en lördag, men nu var det faktiskt rekord. Primark, detta fyndjägarnas paradis, var så smockfullt att det inte gick att andas. Än mindre var det tänkbart att ställa sig i en av de enorma kassaköerna – även fyndjägare kan få nog av väntetider. På finvaruhusen i Knightsbridge var det likadant, de nyss öppnade speciella julavdelningarna kryllade av prydnader, tomtar och familjer som ville få telningarna fotograferade i tomtens famn.

Fast ett pålitligt ställe, det är museishoppen på Victoria & Albert Museum. Där kan man vandra runt som på konstutställning och handla, såväl exklusivt och svindyrt som kul och väldigt överkomligt.
Att ta en öl på puben hör också till de plånboksvänligare nöjena i den brittiska storstaden, men det gäller att man står ut med ljudnivån. Rökfritt är det förvisso numera, men det hjälper inte långt – miljön är påfrestande i alla fall.

Och så är det det där med maten. Det engelska köket serverar stekta tomater, gråa korvar, salta kippers, njurpaj och friterad fisk med pommes frites. Men det finns ju annat också. Alltså bestämde jag mig för att vara lite djärv och valde den dyraste rätten på lunchrestaurangens meny: "smoked haddock with mashed potatoes and poached egg" – fisk är ju både gott och nyttigt ...

Lättrökt kolja alltså, med potatismos och så, lite överraskande, ett pocherat ägg på toppen av anrättningen. Den var färglös och inte alls aptitretande för ögat. När jag började tugga blev det värre. Koljans smak påminde om lutfisk, som jag avskyr. Moset var löst och kladdigt. Och inte blev det roligare när den lösa äggulan rann ner över alltihop.
Det var nästan befriande att komma ut till avspärrningarna och byggnadsställningarna igen, stora som små.

Nu verkar det som om London kommer att se lika rörigt ut ett bra tag till. Men det finns en anledning. Det drar ihop sig till olympiska spel. Och när invigningsceremonin drar igång nästa år ska staden ligga där, fräsch, välordnad, tillgänglig, lockande.
Fast då ska ju inte jag dit, förstås.
Men tills dess får såväl londonbor som turister finna sig i att det är väntans tider. Inte bara i kassaköerna.

Copyright Klimakteriehäxan