Han kommer med julen

Han hängde i kassan i vår närbutik. Det var några dagar kvar till jul, jag handlade några nödvändigheter på väg hem från dagis. Sonen satt på min arm, jag utövade konsten att samtidigt balansera den lille prinsen, gräva fram plånboken, packa kassen, ta mig ur vägen innan kön hunnit växa.
Just då fick barnet syn på honom.
-Titta! sa han. Titta mamma! Tomten!

Naturligtvis tittade jag. Först på varelsen som klamrade sig fast, inte med näbbar och klor, men med nävar och skor, i snöret vid kassaapparaten. Sedan gick min blick till barnet i min famn, barnet vars ögon inte kunde slitas från den där tomten. Vacker var han inte, inte stor heller, men det var tydligt att han hade något visst, en oemotståndlig dragningskraft.

Beslutet var enkelt och kunde fattas snabbt, det handlade ju inte om någon större investering: Tomten fick följa med oss hem. Varorna packades upp i köket, Sonen höll Tomten hårt i handen.
Var skulle vårt juliga nyförvärv hänga? Jo i sladden till lampan över köksbordet, självklart! Där kunde vi titta på honom flera gånger om dagen, minst, och han fick vara med om alla våra måltider, från risgröten på lilljulafton via skinkan och doppet den 24 till kalkonen på annandagen.

Nu sitter han där igen, med ett med åren inte så stadigt grepp om sladden. En stövel har varit av, men gick att klistra på igen. Hans skönhetsfaktor har inte ökat, snarare minskat, med ålderns rätt. Men det gör absolut ingenting, för nu är han Tradition och ett mer än 20-årigt Måste. Bara om Tomten hänger på plats är det jul. Det behövs alltså inte så mycket - ni ser honom ju knappt på bilden här till höger, eller hur?
Faktiskt har jag lekt med tanken att låta honom ta hand om alltihop: med Tomten framme skulle det kanske räcka? Han kommer med julen, helt enkelt!

Vi är inte där än och hamnar kanske aldrig där. Men han hälsar God Jul i år igen. Och den hälsningen gäller även dig som tittar in här!
GOD JUL!

Copyright Klimakteriehäxan