Mitt livs hjältar – på låtsas

Folk har hjältar. Ibland bleknar glorian – ja, det gör den nog nästan alltid. Men ett skimmer av idolskap kan ändå dröja sig kvar, hur saker och ting än utvecklar sig.
På någon av de bloggar jag brukar hälsa på skrevs det nyligen om den här sortens kärlek, svagare med åren men ändå vare sig bortglömd eller kanske ens riktigt rostig. Det fick mig att själv tänka tillbaka: vad har jag haft för hjältar, personer som jag bara känner från scen, teve eller film?

Lustigt nog dök en av dem upp som födelsedagsintervju i morgontidningen alldeles nyss. Stig Engström stod i begrepp att fylla 70. Oj, vilken snygging han en gång var! Rena svärmorsdrömmen! För att inte tala om Sven-Bertil Taube, som under många år var något av det vackraste jag ansåg att man kunde vila ögonen på. Missade inte frivilligt hans Gröna Lund-kvällar, köpte hans skivor. I dag en grånad äldre (mycket äldre!) man som fortfarande får beröm för sina rolltolkningar.

En annan karl som kunde få hjärtat att slå lite snabbare var nog inte världens bästa skådespelare direkt, men vad gjorde det: Peter Gilmore, Onedin-linjens supermacho kapten. Jag satt spikad framför teven, avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong. Vilken karl! Han var faktiskt inte ens särskilt snygg!
Robert Redford har också haft något visst: redan i ”Butch Cassidy och Sundance Kid” och sen exempelvis i ”Mitt Afrika”. Och Marcello Mastroianni! Ojojoj! Lyckliga Sophia Loren som fick krypa in i den famnen!
Man skulle också kunna fråga sig om någon karl varit sexigare på vita duken än Marlon Brando i "Sista tangon i Paris".

Dustin Hoffman blev jag förälskad i eftersom han var helt underbar i ”John och Mary” – det var 1969. Aldrig glömmer jag honom som den eländige Ratso i Midnight Cowboy som kom samma år. Och lägger man till ”Kramer mot Kramer” blir han svårslagen på listan över älskansvärda män på film. Jag har inte tröttnat på honom än, även om han inte precis är någon drömprins längre.
Sedan var det svårt att inte bli lite kär i Clint Eastwood, men nu är vi en aning modernare. Jag tänker förstås på superromantiska ”Broarna i Madison County”, långt efter spaghetti-eran, som gick mig spårlöst förbi.

På senare tid har jag inte särskilt gott om romantiska hjältevibbar i skådespelarbranschen. Jo, jag förstår varför Marie Richardson snodde åt sig Jakob Eklund, och jag skäms lite för det men kan ändå erkänna att jag gärna går och tittar på Hugh Grant.
Listan skulle säkert kunna bli mycket längre, medan en uppräkning av en massa ointressanta herrar utan sug i blicken skulle kunna bli hur lång som helst … Som tur är handlar det ju om tycke och smak – för hur skulle det gå om alla blev förälskade i en och samma kille, om så bara på bio?

Summan av kardemumman är förstås att nästan alla på min lista (och det KAN bero på att jag ser för lite film numera) är pensionärer med råge. Inget att drömma om alls. Såvitt de inte dök upp i 60-, 70- eller 80-talsversion förstås!

Copyright Klimakteriehäxan