Den sextionde reprisen

Att gå på bio tillhör livets goda sidor. Film är faktiskt bäst just där, det är en reklamslogan jag ställer upp på. Men visst, det sänds film i teve oavbrutet och det har ju sina fördelar: redan betalt, kräver ingen förflyttning, billigare godis, förhoppningsvis ingen som med hög röst löpande kommenterar händelserna på duken, nära till sängen när creditlistan rullat ut.

Och vissa filmer betyder förvisso också att livet får en positiv liten knuff framåt. Feelgood, romcom, alla de där etiketterna som hjälper den som vill undgå för mycket ond bråd död eller för djupa känslosvackor, kan åtminstone i min värld inte bara ses utan rent av ses igen. "Sunes sommar" är ett lysande svenskt exempel som tål repris på repris, med humörhöjande effekt varje gång.

Förr i världen, när jag var en riktigt flitig biobesökare, hände det förvisso att jag såg om en och annan rulle. Den franska ”En man och en kvinna” kunde jag så småningom redogöra för i detalj, scen för scen. Medan barnen var små blev det repris på ”Djungelboken”, ”Svärdet i stenen” och ”Robin Hood”. Men på senare år är filmerna jag sett mer än en gång tämligen lätt räknade. Det blir ”Pretty Woman” som jag ofelbart fastnar i när den går på en eller annan teve-kanal. ”Notting Hill” händer samma sak med. ”Mamma Mia” såg jag också om, liksom den första filmen om Bridget Jones. Kul alltihop!

Ibland dyker gamla titlar upp i tv-tablån, filmer som jag sett och blivit väldigt förtjust i. Fast jag är försiktig här: ska den verkligen hålla, så långt efteråt? Jo, ”Te med Mussolini” gjorde exempelvis det, liksom ”En alldeles särskild dag” med Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Och tyska ”De andras liv” lovar jag att se igen om jag bara upptäcker att den sänds. Den är fantastisk! Sedan finns det filmer som varit nästan olidligt bra men som jag ändå tvekar inför eftersom ödena som skildras gör direkt ont i hjärtat: ryska ”Brända av solen” är en sådan, ”Bonnie och Clyde” en annan.

Ingen film har jag nog sett mer än fem gånger, hur jag än rannsakar mitt minne. Men det visar sig, att så agerar inte nutidens cineaster. På Högskolan Dalarna har medieforskaren Tomas Axelson gjort en undersökning över hur folk ser på film  idag. Försöksgruppen omfattar visserligen bara yngre personer, mellan 20 och 35 år, så visst kan det vara en generationsgrej – men jag häpnar ändå över resultatet.

Axelson har kommit fram till att det har utvecklats ett helt nytt sätt att använda film. Många sätter helt enkelt på en dvd varje kväll, som ett sätt att gå ner i varv, få en godnattsaga för vuxna. Och det leder till att bland dem man intervjuat finns det folk som sett om en och samma rulle inte tio eller tjugo gånger – utan SEXTIO!

På listan över mest sedda titlar finns några som också jag är bekant med: ”Indiana Jones”, ”Fucking Åmål”, ”Amelie från Montmartre” och bland dem jag redan nämnt ”Notting Hill” och ”Mamma Mia”. Men andra har jag hört talas om utan att ha stiftat närmare bekantskap: ”Avatar”, ”Pulp Fiction” (den undvek jag mycket medvetet), ”Star Wars”, ”Gladiator” och ”Sagan om Ringen” (läste inte böckerna heller ...)

Och hur jag än grubblar kan jag omöjligt komma på en enda film som jag skulle kunna tåla den sextionde reprisen av. Faktiskt inte ens den tjugonde, tror jag.

Risken finns att detta bara är (ännu) ett ålderstecken.

Copyright Klimakteriehäxan

Tomas Axelson talade om sin undersökning när han medverkade i ett seminarium på Meg 2012, Mediadagarna i Göteborg. Hela seminariet som har rubriken "Det handlar om att beröra, inte störa" kan du se här. 45 minuter långt.