Trist slut på en bra utflykt

Kan hälsa så mycket från Sveriges framsida och det alltid trevliga Göteborg. Visserligen bjöd staden på ett väder som man kunde ha klarat sig utan: ena stunden ösregn, sedan snöslask, hårda vindar, sol en kort stund och sedan alltihop i repris igen. Inte undra på att någon tog fram mössa och värmande halsduk åt Karin Boye där hon står i ur och skur!

Det där att ge henne skydd mot elakt väder inträffar tydligen lite då och då. I början av februari hade poetissan en rosaaktig sjal, fast ingenting på huvudet – det har Hannele visat på sin blogg tidigare. Så den som ville värma Karin denna gång tänkte ett snäpp längre. Eller ville helt enkelt bli av med en gammal svart stickad luva? Och en turkos halsduk? 

Må vara hur som helst med den saken. 

Men tyvärr slutade mitt Göteborgsbesök denna gång med en rejäl plump i protokollet. På väg genom Nordstan till Centralen och det väntande tåget stannade jag till vid Mc Donalds Express och köpte en sallad att peta i mig medan X2000 dunkade fram genom kvällsmörkret. Oturligt nog hade stället slut på bärkassar, vilket ledde till att jag fick ta mig fram sista biten med resväska, kasse, handväska OCH lös matpåse.

Ombord på tåget kom jag, salladen åt jag, resan gick lugnt och stilla, gott om plats, inga problem alls. Förrän jag ska stiga av på Stockholm C och inser att jag inte längre har någon plånbok.

Rekapitulerar de sista timmarna: har inte haft behov av att ta fram några pengar sedan jag betalade min mat. På tåget har plånboken definitivt inte försvunnit, jag har varit vaken, suttit med två kollegor, glest i vagnen, ingen i närheten över huvud taget.

En enda slutsats kan jag dra av detta: en skicklig ficktjuv har lyckats fiska upp plånboken ur min (med dragkedja stängda) axelremsväska. Jag märkte absolut ingenting.

Kastade mig på telefonen men McDonalds var stängt – och jag hade absolut inte glömt plånboken där, kunde bara hoppas att någon kanske hittat? Lämnat in?

Det blev sena samtal till polis, körkortsregister och bank. Detta parat med stor irritation: så onödigt! Att bli av med SL-kort, frimärken, förhandsbetalda luncher, läkarvårdskvitton, kundkort, presentkort på bio … ja jag har antagligen ännu inte kommit på allt som fanns däri, förutom kontanterna då förstås.

Den där irritationen sitter i. Visst, jag vet att jag kan slarva med mina tillhörigheter ibland, men jag har skärpt mig, inte minst sedan en väninna blev snodd på sin plånbok mitt på Norrmalmstorg – ja, jag påstår alltså inte att ficktjuveri bara inträffar i Göteborg …

Och så kan jag tänka att om tjuven vore lite lite mänsklig skulle han (eller hon) kunna ta kontanterna men sedan lägga själva plånboken med allt det personliga i en brevlåda eller rent av lämna in den som hittegods. För mina privata lappar, de går garanterat inte att använda till något, saknar totalt värde för andra!

Ett trist slut på en bra utflykt blev det alltså. Men det är ju trots allt en världslig sak, som Karlsson på Taket brukade säga i Astrid Lindgrens härliga historia.

Väl hemkommen får jag beskedet att ännu en nära bekant drabbats av ”the big C”. Trist, milt uttryckt.

Så vad är då en förkommen plånbok, om än inköpt i London och trevligt blommig?

Trist, visst, men ingenting, absolut ingenting att orda om.

Nu gjorde jag det ändå. Som värsta gnälltanten. Förlåt.

Copyright Klimakteriehäxan