Vem äger vad?

Vad betyder det att äga? Självklart, kan man tycka. Du äger något du köpt, fått eller ärvt. Det fanns till och med en tid när ”lägenhetsägare” ganska flitigt förekom som titel i landsortstidningens dödsnotiser, bredvid det mer etablerade ”hemmansägare”. Utan tvekan var det fint att kunna visa att man faktiskt ägde något , och då helst något värdefullt.

Så småningom klev ordet in i kanslisvenskan. Plötsligt ägde någon en fråga. Skulle det då betyda att ingen annan fick lägga sig i? Det är oklart för mig, men inte verkar det vara enbart positivt att äga just en fråga, eftersom de frågor det handlar om antagligen är tämligen infekterade.

Men i modernt språkbruk har ägandet fått en helt ny betydelse. Jag tror att det hela bygger på hur man på engelska talar om att något ”rules”, regerar. Fast ordet regera känns onödigt långt med sina tre stavelser. Då har man glidit över på korta äga. "Du äger, pappa!" ropade en liten tjej som tävlade med sin familj i teve nyligen. Och hon upprepade det, flera gånger. Dessutom är hon långt ifrån ensam om att säga så där, det har jag snappat upp.

Vad äger då jag? Eftersom jag är en språkpolis med ganska snäva förnyelsetendenser håller jag mig fortfarande till det jag fått, köpt eller ärvt. Nutidens variant på ägande känns fel. Det är väl inte mitt bord, helt enkelt. Jag äger det alltså inte ...

Copyright Klimakteriehäxan