Hets i maj månad

Inbjudan kom häromdagen.

”Fira vår student!” står det.

Självklart ska vi fira den som ska ta på sig den vita mössan. Hon är sist i barngänget som funnits i vår och ungarnas närhet från start. Nu finns det inga småttingar kvar, inga fler studentkalas att se fram emot i den här kretsen.

Det har helt enkelt blivit glesare mellan de där festerna, år för år. Annat var det förr. Då var maj månad så fullproppad med åtaganden och aktiviteter att julstöket kunde framstå som stillsamt. Utflykter som krävde deltagande, matsäck, bullbak. Hets! 

Uppvisningar i skolan av under året inhämtade färdigheter: musik, teckningar, teater. Skolresa – kunde någon mamma eller pappa hänga med? Insamling så att fröken skulle få present (eller magistern, självklart). Själva avslutningen, även om den inte inföll förrän i juni. Och alla vi som hade två barn hade dubbelt upp av alltihop. En mamma hade fem eller sex telningar – hur hon bar sig åt undrar jag än …

Visst var det mesta kul. Men att få ihop agendan med jobb och allt det där andra, det var inte alldeles enkelt. Fast kom man bara iväg minns jag att det brukade bli trevligt, med chans att prata också med andra föräldrar, utanför föräldramötet i klassrummet som ibland bestod mer av innehåll som påminde om räfst och rättarting än trivsamt umgänge.

Dock kommer jag med lätt rodnad på kinderna ihåg den där familjeutflykten med klassen när jag upptäckte en kvinna som satt alldeles för sig själv. Hon bar sjal, det syntes på håll att hon inte precis var född på Östermalm. Men inte skulle hon väl sitta där ensam, tänkte jag. Tog raska steg med min picknickkorg och slog mig ner bredvid henne.

Vad hade jag i min enfald väntat mig? Att hon skulle bli glad för att en vilt främmande människa trängde sig på? Att hon skulle vilja lära känna mig, eller mitt barn, hennes barns klasskompis?

Vi kunde ju inte kommunicera. Hade inget språk gemensamt, när hälsningar hade växlats. Inte ens de mest  vardagliga fraserna fungerade: hon begrep inte vad jag sa, jag fattade inte vad hon svarade. Förmodligen förstod hon att jag hade goda avsikter, men resultatet blev mest pinsamt, för oss båda.

Nu har säkert också hennes barn sluppit ur gymnasiet, varit på massor av storslagna fester, hyrt lastbilsplats och shoppat studentkläder.

Jag tyckte det var dyrt medan det pågick, men så här i efterhand var det nog värt det. Man tar trots allt bara studenten en gång.

Klart att det ska firas. Vi kommer!

Copyright Klimakteriehäxan