Kinesisk lektyr

Mo Yan är namnet för dagen i litteraturkretsar. Helt okänd för väldigt många, fast tydligen är han populär i sitt hemland. Själv tillhör jag gänget som inte hade hört namnet förrän Peter Englund uttalade det igår.

Men det finns ju andra böcker som berättar om Kina, och som är både lättlästa och bra – tycker jag, alltså. Och har två favoriter.

Jung Chang skrev ”Vilda svanar” 2006 och gav en bild av livet på 1900-talet och under kulturrevolutionen, en bild som sände kalla kårar längs ryggraden. Hon lämnade Kina innan hon publicerade boken, bor sedan länge i England. Tre kvinnor är historiens huvudpersoner: en mormor, en mamma och så, sist i raden, Jung Chang själv. "Vilda svanar" har sålts i inte mindre än 10 miljoner exemplar världen över, så jag är inte ensam om att gilla den.

Senare kom den mycket omtalade biografin om Mao Ze Dong, ”Mao – den okända historien” skriven tillsammans med Jon Halliday, men den har jag inte orkat med, det är en riktig tegelsten på uppåt 900 sidor.  Båda böckerna har översatts till mer än 30 språk. Svenska är ett av dem.

”Snöblomma och den hemliga solfjädern” kom ut 2005 och skrevs av Lisa See, amerikanska med kinesiska rötter, och det gjorde ont i fötterna att läsa den. Boken skildrar mest hur flickor och kvinnor hade det på 1800-talet, och de snörda fötternas historia är oförglömlig, med tånaglar som växte in i fotsulorna, hela tår som ruttnade och föll av, under enorma smärtor. Skostorlek 35 framstod plötsligt som stort.

Men låt inte detta avskräcka! Det handlar inte bara om värkande fötter utan också väldigt mycket om synen på kvinnor, om livsbetingelserna på den kinesiska landsbygden och om kulturarv. Människoöden i exotisk miljö, öden som griper tag är en bra beskrivning, tror jag. Förresten har jag skrivit mer utförligt om boken tidigare, klicka här!

Men vem vet, kanske kan Mo Yan också hamna på min lista över lästa och gillade exempel på kinesisk lektyr. Där är jag förvisso inte än, misstänker att det som fanns översatt sålde slut före klockan två i går eftermiddag ... och jag kan vänta!

Copyright Klimakteriehäxan